Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Wergeland och Svenskarne. H. Lassen: Henrik Wergeland og hans samtid. Af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
gång som tidningspressen skulle från ren juridisk
synpunkt behandla Norges uuionella förhållanden
och försöka med oemotsägliga skäl bevisa Norges
rätt. De hade, som sagdt, dugtiga krafter, deras
sak fördes med besinning och segern tycktes viss -
»och så kommer Wergeland med sin arabiska Yatagan
och förderfvar det hela». Allt hvad de med juridisk
klokhet byggde upp gerit emot den svenska pressens
servilt-aristokratiska del, det bröt Wergeland ner,
för att komma åt Svenskarne med näf-varne. Också,
innan han såg sig om, befann han sig i en dubbel eld,
en svensk och en norsk, och den senare var säkert
den allra-hetaste, ehuru den svenska var häftig
nog. För Svenskarne var Wergeland dock endast en arg
norsk Norraand; för Norrmännen deremot var han en
»feg, falsk folkprofet», en folkför-derfvare, en,
som ingenting hade att förlora och efter stridens
slut en fosterlandets förrädare. Hvad man sade sig
frukta var, att hans häftiga irriterande anfall mot
Unionen skulle föranleda en statskupp från Carl Johans
eller Svenskarnes sida; man ville inbilla folket,
att Sverige skulle gripa till vapen mot en norsk
tidning. Ingen kan göra sig föreställning om alla de
oqvädinsord, som regnade öfver skalden-journalisten;
motstån-darne kunde som goda jurister lätt räkna
ut, hur långt de kunde gå i sina invektiver utan
att ådraga sig juridiskt ansvar. Och man missräknar
sig, om man tror, att Wergeland i all sin odödliga
vrede hade folket med sig, att han var uttryck för en
antiunionel stämning hos norska nationen. Sanningen är
den, att det var denna politiska yra, som till en tid
gjorde Wergeland ensam och öfvergifven. Visserligen
upphörde det lägre folket aldrig att älska sina
store sångare, som det aldrig förstod, men hvars
kärlek det instinktlikt anade och besvarade; -
visserligen hade detta samma folk alltid varit med,
när Stats-borgeren» hade slungat sitt anathema öfver
domsagans »Sören-skriver» eller när »Futen» och
»Lensmanden» hade blifvit illa åt-gångne i tidningen;
sådant förstod och intresserade folket sig för. Men
när Wergelands ideal af ett fritt och lyckligt Norge
gick in på diktens område och när han i politiken
ville till att omstörta unionen, så hade bönderna
nog fin känsla eller nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
