Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Marsk Stigs döttrar. Skådespel af Ludv. Josephson. - En Arbetares dotter. Genretafla af af Munin. - Under ljusa dagar af författarinnan till "Amtmannens döttrar". Öfversättning. Af Fdn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
tror sig kunna vinna Astrids hand. Härmed är allt väl,
ty skalden får för vinnande af sina ändamål gerna vara
otrogen mot historien, men mot den menskliga naturen
får han det ej, och en sådan, af de lägsta passioner
besudlad, omenniska som Eanild kan man svårligen
tilltro att någonsin hafva varit ledd af några ädlare
^instinkter. »Ovettig», såsom Mossainor för nyade
gånger uttrycker sig, falsk, begifven på dryckenskap
och blodiga dåd är han från början till slut, och
den ånger han någon gång visar synes snarare vara en
frukt af rus än af klar insigt i sina ogerningar. -
Erkebiskop Jon llöde med sin kraft och sitt mod, som
vore värda en bättre sak, anse vi, näst konungen i de
båda första akterna, för styckets bästa figur. Dock
tycka vi att ej ens en katolsk prelat behöfver vara
så svart, eller hvarför skall förf. påpeka att han
vid sitt tal till Mossamor och Ranild i fjerde akten
är gripen af en »falsk inspiration»? Kan det ej få
vara intelligensen och det moraliska modet, som söka
att kufva de råa krafter, hvilka brusa mot honom? -
I Mossamor, om hon ock ej kan sägas vara fullt
kon-seqvent hållen, finnes dock något af det på en
gång innerliga och mystiska samt hemska och hexartade,
som så ofta möter i den nordiska folkpoesien.
Representanterna af det verkligt erotiska momentet,
Blida och Eiddar Olof, äro inga egentliga karakterer
och hafva cl erfor varit mindre utsatta för
missteckning; hvaremot drottningen och hennes vän,
den skottske riddaren, synas oss mer än skäligt
mörkt färglagda.
Oaktadt de svagheter i så väl plananläggning som
karak-tersteckning, hvilka vi uppvisat, erbjuder dock
stycket detaljer af rätt mycket interesse. Dessa äro
dock i allmänhet bättre sceniskt gjorda än poetiskt
tänkta, och stycket gör derför bättre intryck sedt
än läst. Häri ligger en obestridlig förtjenst, om ock
medgifvas måste, att här är alltför mycket åtgjordt,
för mycket effektsökeri och operamessighet. Bäst
hållna äro de båda första akterna, mest poetiskt
rörande, trots alla sina fel, den fjerde. Språket
hvimlar af fel, sådana en skolgosse borde kunna
undvika t. ex. hvars i st. f. hvilkas; »den le d
e ondskan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
