Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
ett ganska spetsigt slag och behöfver en fin
urskillning; ty lika visst som det är, att ett
konstverk, för att vara äkta, icke får hafva ett mål
(en tendens, en afsigt), för hvars skull det är,
såvida det står som mål utom stycket sjelf: lika
säkert är, att ett konstverk dock inom sig måste ega
en tendens, emedan det annars icke vore en organisk
varelse, med en viss lem till hufvud, eu viss annan
till fot, o. s. v., utan blefve en polyp-artad massa,
ined hufvud i hvilken del man behagade afklippa,
med inelfvor hvar som helst, och med utsidor på hvad
punkt man dertill toge. Sådant duger icke heller. Eri
poesi måste följaktligen vara afsigtslös, icke i den
meningen, att den bör sakna tendens, utan så, att
målet icke ligger utom, men inom verket. Äfven kan
skalden ibland de tusende ämnen han har att välja på
ibland lifvets omgifvande företeelser, företrä de s
v is upptaga sådana, som ligga tidehvarfvets frågor
närmast. I sitt val af ämnen går då han (skalden)
tillväga med afsigt; men skilderiet, som han utför,
om det är en sann och artistisk teckning af saken, som
han tagit, är till hela sin beskaffenhet af konstverk
icke derföre mindre afsigtslöst och rent.» Kunde nu
Almqvist, efter sådana åsigters uttalande, inbilla
sig sjelf att «Det går an», utrustadt med ett sådant
företal, som det är, eller «Tre fruar i Småland»,
med sina deduktio-ner om falansterer och med sina
nyodlingar i skogen till brottslingars förbättring,
någonsin skulle kunna fattas såsom rena konstverk,
och ej snarare räknas bland dem, som «utom» sig «hafva
ett mål (en tendens, en afsigt), för hvars skull
de äro till? Vi tro det icke, ty dertill var han i
sina räsonnemang alltför konseqvent. Snarare komma vi
här in på sjelfva grundmotsägelsen i hans väsen: den
mellan Almqvist etikern och Almqvist estetikern. De
åsigter, som uttalat sig i t. ex. hans Folkskrifter,
i Lifvets lijdp och «menniskans stöd», tränga sig på
honom med en omotståndlig kraft, för hvilken till och
med geniet måste nedlägga sin suveränetet. Han var
ej mera den af sin egen fantasi fnissande romantikern
af tyska skolan, han tillhörde nu den fransyska, som
gick och bar på de idéer, hvilka kommo till utbrott
i 1848 års revolution. Almqvist var ej den ende i vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
