Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
krossade mellan tvenne sammanstötande verldar.
J skolen förnimma hvad det är, att sönderslitas
till själen.»
Detta var icke någon tvungen presterlig utläggning- af
en antagen kyrklig text, utan, liksom hos Kierkegaard,
en lekmans uttalande af sin religiösa öfvertygelse,
ty det skrefs innan Almqvist blef prest. Men det
skrefs tillika af den man, som betecknade sitt eget
sinnes art såsom ett sträfvande efter himmelskt och
jordiskt tillika. Denna förening fanns för honom,
såvidt vi kunnat finna, i «det rent artistiska
lifvet», hvilket är «ett eget förnimmelsesätt af
Gud och verlden», och «består i ett visst slags
lynne hos personen, hvarigenom han ser allt med
oskuldsblickar.» - ^Konsten, sålunda enligt sin högsta
mission fattad, utgör for hvarje person, som deraf
till hela sitt lynne är genomträngd (har skaldelif),
ett återkommande till menni-skans ursprungliga
tillstånd (före fallet), der tvisten emellan viljans
autonomi och förnuftets postulater icke mera gifves.»
Vidare «måste både religion och vetenskap, för att
någonting i sjelfva verket vara, begge fota sig
på det förnimmelsesätt, som utgör konstens lif,
samt derutur, såsom sin källa, utgå i tvenne olika
riktningar; äfvensom deras högsta fulländning bli
att deruti, efter slutadt kretslopp, uppgå och
försvinna.» (Se «C. J. L. Almqvist: Monografi etc.»
Jönk. 1845, sid. 104-106). Således lika bestämdt
som nyss lifvet i Gud sades vara menni-skans enda
stöd, jemte hvilket intet i verlden kunde finnas, så
utsäges nu att «det Sköna är grunden, hvarur både det
Goda och det Sanna på sina begge riktningar utgått,
äfvensom fulländningen dit de sträfva, är att ånyo
i det Sköna sammangå.» lleligion och konst uppträda
således med lika kraftiga fordringar : allt beror
derför blott på utgångspunkten. A sin sida är den
förra det absolut ena nödvändiga; från konstens åter
är hon blott ett moment i densamma. Också uppkommer
en olöslig strid mellan de i menniskans väsen lika
eviga och nödvändiga momenten: det praktiska och det
estetiska. Hos Almqvist kan man ej som hos Kierkegaard
skilja mellan det religiösa och det etiska, ty hos
honom härflyter det senare ur det förra, och mellan
dem är således ino-en ytterligare konflikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
