Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist död. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ord utan mening, och skall det finnas något
deraf, kan det alltför väl uppträda i form af en deus
ex machina, sådan som den mörka fågeln – «korp,
kråka eller skata» – i den för resten mästerliga
folklifsteckningen Skällnora gvarn.
Det i detta hänseende för Almqyist mest
karakteristiska arbete anse vi vara Drottningens
juvelsmycke, hvilket ock på sin tid mot honörn
uppkallade den största storm från kritikens
sida. Hufvudpersonen, den förut omtalade Tintomara,
är en slags dubbehnenniska, men långt ifrån att
naturen härigenom skulle anses hafva öfverträdt sina
egna lagar, har hon tvärtom i detta väsende skönast
manifesterat sig sjelf. Tintomara är fullt harmonisk,
ty hon behöfver ej, såsom andra menniskor, utom
sig sjelf söka fyllnaden till sitt väsende. Sjelf
af alla älskad, älskar hon ingen. Uppträdande
mot en historisk bakgrund af tiden vid och straxt
efter Gustaf IILs död, framstår hon midt i detta
civiliserade tidehvarf såsom en slags hedning, den
der om Gud och om skilnaden mellan rätt och orätt ej
eger något medvetande. Mitt och ditt finnes knappt
till för henne, och dock säger förf.: «0rn hennes
sedlighet skiljer sig från mångens, så är det blott
deri, att icke vara reflexiv, icke vara grundad på
öfverläggning och sats, utan på finkänsla. Detta
brukar man i ethiken anse för en hög, om ej den
högsta ståndpunkt.» Arbetet, som öfverflödar af
poetiska skildringar, och hvars historiska karakterer
isynnerhet äro tecknade med verklig humor, slutar med
Tintomaras död genom slump, ty en vansinnigs handling
kan aldrig få namn af annat än slump. Det är en af
Tintomaras älskare, som först dödar sin rival och
sedan henne. Äfven tvänne systrar bringar kärleken
till Tintomara från förnuftet. Och det är ej enda
gången, som regellösheten hos den skapande fantasien
hamnar sig sjelf genom att sluta med den yttersta
förvirring: äfven i Amorina, en gräslig fantasi,
hvilande på den antika uppfattningen af ödet, slutar
allt i galenskap och mord.
I den lilla uppsatsen Om sättet att sluta stycken,
hvarur vi ofvanför hafva gjort några citat, söker
förf. att förklara det fragmentariska i sitt
skrifsätt. Han har skrifvit så, «icke af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
