Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggaren Clémenceau af A. Dumas. Öfversättning. Af -m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
i den själ, hvars lif de vilja skildra, för att
sedan på det no-gaste studera alla hennes minsta
ryckningar; Victor Cherbuliez, André Lee, Eugene
Fromentin, M. P. Albane m. fl., som mera hållit
sig fria från dylika bizarrerier; alla utmärkas de
dock af samma kärlek till det verkliga lifvet, och
samma sträfvande att bringa konsten i det nogaste
samband dermed. Detta sträfvande står ej enstaka i
vår tid. Öfverallt tyckes man ha fått ögonen öppna
för den betydelse, som ett troget studium af naturen
har för konstnären, och den konstnärliga produktionen
har derför företrädesvis fått sig påtryckt en stämpel
af hvad man kallat realism. Ingenstädes torde dock
denna realism hafva fått ett skarpare uttryck än
i den moderna fransyska romanen, och då här ett af
dennas märkligaste alster framträder i svensk drägt,
kan det ej synas obefogadt att egna detta någon
uppmärksamhet. Det sträfvande att likna verkligheten,
som utmärker hela skolan, har onekligen fört henne
på afvägar från den sanna konsten. Konstnären, som
inskränkt sig till att afbilda naturen, har sökt att
göra detta så mycket noggrannare. Han utarbetar på
det finaste hvarje detalj, så att hans verk ofta mera
likna vetenskapsmannens än konstnärens, och hans medel
tyckas ha varit mikroskopet och dissektionsknifven
i stället för känslan och fantasien. Följden blir,
att de stora dragen i den tafla han vill framställa
så höljas af detaljer, att de försvinna för åskådaren,
att proportion och perspektiv gå förlorade. Och äfven
om konstnären har lyckats hålla sig fri från denna
öfverdrifna analys, om han lyckats ge en åskådlig
bild af verkligheten, så saknas dock denna hjertats
innerlighet, som måste finnas och breda lif öfver
täflan. Ty det är ej nog att afbilda verkligheten,
man måste älska henne, tillegna sig henne, skapa
ur henne. Hos henne finnes mycket tillfälligt och
oskönt, som måste bort. Det sanna konstverket lider
intet sådant, intet för mycket eller för litet:
allt måste bära pregeln af nödvändighet. Vore det
konstens» mål att blott afbilda naturen, så kunde
man i sanning förtvifla om henne, ty «la nature
est désespérante». Intet öga, om än så skarpt, kan
uppfatta och särskilja alla hennes skiftningar, ingen
hand, om än så säker, förmår återge dem. Men konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
