Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggaren Clémenceau af A. Dumas. Öfversättning. Af -m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
börja ett nytt lif. Men minnet af henne förföljer
honom öfverallt, det beröfvar honom både lusten och
kraften till arbete, det för honom till gränsen af
vansinne och själfmord; en rest af stolthet hindrar
honom visserligen att taga första steget till en
försoning, men han förnedrar sig ända derhän att
hoppas ett återvändande från hennes sida. Men intet
dylikt inträffar. Endast den underrättelsen når
honom, att hon som kastat all skam öfverbord och
öppet trotsar sedlighetens bud, nu äfven förfört
hans bästa vän, sonen till hans välgörare, som i alla
hans lidanden troget stått vid hans sida. Måttet är
rågadt. Han reser hem, blir åter utsatt för hennes
demoniska inflytande, glömmer i hennes armar sin
heder, och dödar henne slutligen i full för-tviflan.
Sådan är i korthet uppränningen. Man ser huru djerfva
de konflikter äro, som författaren företager sig
att skildra. Men hvad som ej låter sig återges,
det är den oefterhärmliga konst, hvarmed han utfört
denna teckning; deri finess, som väl beräknat hvarje
detalj; den dramatiska kraft, som förberedt och utfört
hvarje scen; den passion, som glöder i hvarje rad;
det stilens mästerskap, som finner ett uttryck för
hvar tanke, om än sä djerf, hvar känsla, om än så
stark. Man måste höra honom sjelf, denne olycksborne
man, hur han rasar, bedragen på sin ungdoms dröm och
sin mandoms lif, hur han yrar vid tanken på att en
annan hånat de fröjder som varit hans lifs högsta,
hur han förtviflar, då intet af de stöd som kunnat
uppehålla honom, helsa, arbete, ära, snille, samvete,
visar sig ega någon kraft inför den förtärande
elden af hans passion, man måste se honom af sitt
öde drifvas att betyga menniskonaturens uselhet
och i rnä-tressens armar glömma hvad makan brutit;
- om han krossar den orm som förgiftat hans själ
och sjelf framträdande inför domarebordet fordrar
stadfästelse på den rättvisa han skipat, hvem nekar
honom den? Hvem skall ej, medan ännu den framstörtande
kraften af mäktiga passioner binder sinnet i fängsel,
tillropa honom sitt: icke skyldig? Och hvem har väl
bättre förutsett detta än författaren? Här torde vi
finna den väl beräknade grunden till detta direkta
vädjande till läsaren, ty det är väl ändå han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
