- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1867 /
132

(1867) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar angående svensk versbyggnadskonst: Sofokles' Aias, öfvers. af J. Spongberg. - Sofokles' Antigone, öfvers. af K. H. Brandt. Af F. W. Häggström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

132

vår prosodik, då de skrifvit sådana verser? Det
vore alltför dristigt att afgifva ett bestämdt svar
i en fråga, der så mycket ännu är sväfvande och
outredt. Men faktiskt är, att de gjort betoningen
till norm för versen, och icke qvantiteten. Bör då i
vers alldeles intet afseende fästas på en stafvelses
egenskap af lång eller kort? Jo visserligen. Likasom
det är ett fel i det vårdade prosaiska uttalet att
förbise en obetonad stafvelses egenskap af lång, så
måste det äfven i vers om möjligt undvikas. Men hvad
man måste fasthålla är, att i vår och öfv7er-hufvud
all modern poesi, betoningen är det principaln,
hvaremot quantiteten, som i de gamles verskonst var
den bestämmande principen, hos oss är af underordnad
betydelse. Denna grundolikhet mellan de gamles och
vår verskonst beror på olikheten i deras och vårt
uttal af orden i det vanliga talet. De gamle läto
visserligen äfven ordaccenten höras, men den var
likväl alltid underordnad qvantiteten. De markerade
i sitt vanliga uttal vida starkare skilnaden mellan
långa och korta stafvelser än mellan betonade och
tonlösa. Ordaccenten kunde hos dem ganska väl ligga
på en kort stafvelse, utan att denna derigenom
på minsta vis förlängdes. Annat är förhållandet
i vårt språk. Stafvelselängden förbises väl icke,
åtminstone i vårdad t uttal; men betoningen är dock
alltid hufvudsak. Men samma grundlag, som genomgår
det vanliga uttalet, måste äfven i vers blifva den
bestämmande normen, så vida rnan nemligen vill läsas
och förstås af det folk, för hvilket man skrifver. Är
en vers riktigt bygd, så får den icke sin bestämda
rytm genom att föredragas efter ett gifvet schema,
utan har denna rytm genom de efter hvarandra ställda
stafvelsernas egen beskaffenhet. I annat fall skulle
allting blifva vers. Vers är ingenting annat än den
bestämda rytm, som förnimmes, då de på ett visst sätt
ordnade stafvelserna, tydligt och klart föredragna
i öfverensstämmelse med det vanliga uttalet, gifva
intrycket af en bestämd lag, som stafvelsesuccessionen
följer. Denna rytm uppkommer nu i vår vers genom att
så ordna stafvelserna, att betonade och obetonade i en
viss ordning fölia på hvarandra och bilda likformiga
afsnitt eller versfötter. Vår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid67/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free