- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1867 /
134

(1867) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar angående svensk versbyggnadskonst: Sofokles' Aias, öfvers. af J. Spongberg. - Sofokles' Antigone, öfvers. af K. H. Brandt. Af F. W. Häggström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

så vill, spondéer med trokaiskt tonfall finner man
dem ock begagnas af våra skalder, som mera fästa sig
vid betoningen än stafvelselängden. Till försvar för
sådana ords användning i början af en jambisk vers
kan man visserligen säga, att den jambiska rytmen
icke nödvändigt behöfver i första foten vara klart
angif-ven, då man ju af fortsättningen lätt finner,
hvilken versens rytm är; vi neka ej heller, att en
sådan invändning kan ega någon giltighet. I Tegnérs
Svea börja de två första verserna med trokaiskt,
icke med jambiskt tonfall, såvida man ej vill rycka
tonen från de starkt betonade orden jord, folk, och
kasta den på det obetonade som. Men sådant är i alla
fall icke vanligt och torde gemenligen härleda sig
från den vidt utsträckta frihet man anser sig ega,
att efter behag betona eller icke betona de enstafviga
orden i vårt språk, utan afseende på deras egenskap af
betonade eller obetonade i det vanliga uttalet. Som
bekant, är ingenting vanligare än att hos våra
skalder, äfven de bäste, finna ord, som i det vanliga
talet äro torilösa, t. ex. och, att, som, af, för
o. d. i vers så ställda, att de måste betonas; mera
sällsynt är, att goda versifikatörer såsom tonlösa
behandla enstafviga verbal- och nominalformer, som
i det vanliga uttalet äro betonade, t. ex. i Tegnérs:

han for vida, som jagande falk

men för kämpar ombord skref han lagar och rätt i
hvilka verser den anapsestiska rytmen fordrar, att
orden for, skref föredragas såsom obetonade. Lektor
Brandt har i sin öfversättning, såsom oss synes,
väl starkt tngit dessa friheter i anspråk. Läser
man i enlighet med betoningen i prosa verser sådana
som dessa:

Min gerriirig jag bekänner o’ch jag nekar ej -
Som ditt, se’n med de onda du det onda valt -
Och tänker att befalla de magthafvande -

så lär man svårligen af dem kunna åstadkomma jamber. I
första versen måste de obetonade orden jag, och,
i den andra med, du betonas, men deremot sen icke, i
den tredje betonas mot vanligt uttal att och artikeln
de. Att Lektor Brandt ofta behandlar hjelpverberna är,
har, må, få såsom obetonade eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid67/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free