Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
eller jag, och det lägre, som är natur. Friheten
innebär icke blott förmåga att sjelf bestämma
eller vara grund till möjlighets förverkligande,
utan äfven medvetande om sig sjelf såsom bestämmande
eller såsom grund till möjlighets förverkligande. För
menniskan såsom fri i denna mening finnes det alltid
någon möjlighet, som hon kan förverkliga, men ock
kan underlåta att förverkliga. Förverkligandet af
hennes eget väsende eller af hennes personlighet
är hennes ändamål och dermed äfven hvad hennes
lag af henne fordrar. Underlåter hon att, så vidt
möjligt är, hos sig förverkliga personligheten,
så är det synd. Syndens resultat är följaktligen
en oförverkligad personlig möjlighet eller
en af menniskan sjelf beroende negation af
personligheten. Men vidare är synden, hvarmed här
förstås icke någon särskild synd, utan sjelfva
syndigheten, den största möjliga negationen af
personligheten och innefattar således i sig alla andra
mindre negationer, alla mindre ofullkomligheter och
brister. Men alla de ofullkomligheter och brister,
som sålunda äro syndens följder, måste falla, icke
inom det sjelfständigas och frias område, utan inom
det ofrias. Det onda, som i dem ligger, träffar
alltså naturen, och hon är följaktligen behäftad med
ett ondt för syndens skull. Af denna åsigt följer
att allt ondt egentligen är ondt för personer, men
såsom verkan eller resultat tillhör naturen eller
den ofria tillvarelsen. Vidare följer ock att det
ondas afhjelpande måste bestå i personlighetens
förverkligande, hvilket endast genom personlig
verksamhet är möjligt.
Efter denna korta redogörelse för föredragens uppgift
och resultat rikta vi vår uppmärksamhet på deras form
och på de samtalande personerna för att sedermera
taga ett par punkter af deras innehåll i något
närmare betraktande.
De fördelar, som den dialogiska formen erbjuder, har
förf. väl förstått att göra sig till godo. Dialogen
är icke blott lätt och ledig, utan äfven,
der sjelfva ämnet sådant medgifver, sinnrik och
karakteristisk. Hvarje person talar ur sitt hjerta och
argumenterar på sitt egendomliga sätt. Han framställer
icke blott sina åsigter, utan han röjer äfven hvad
han vill och känner. Samtalet lägger tydligt i dagen
det intresse, som de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
