Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
niskan. Det är sitt uppehälle, som menniskan
icke längre med lätthet skall få af jorden. Att
presten förbiser detta naturens sammanhang med
menniskan är det, som vi vilja framhålla såsom
fullt öfverensstämmaride med hans riktning i det
hela. Då man från menniskans plats i naturen vill
sluta till hennes affalls inverkan på naturen, då kan
presten instämma. Men så snart det blifver fråga om
att fatta naturen såsom egande sin betydelse i och
genom menniskan, sätter sig hans dualistiska anda
till motvärn. Derför finnes för honom ingen undflykt
undan den materialistiska åsigten om naturen.
Kritiken af naturpantheistens åsigt om naturen skall
tydligen icke drifvas längre än till den punkt,
der det visar sig, att ett ondt finnes i naturen,
samt att ett högre än naturen måste sökas, om man
icke vill stadna vid orimliga resultater. Under den
argumentation, som leder till detta mål, får likväl
förf. tillfälle att fästa uppmärksamheten vid några
bestämningar, som icke kunna inrymmas inom tidens
gränser. Erämsta rummet bland dessa intaga friheten
och individualiteten. Då natur-pantheisten hvarken kan
umbära dessa bestämningar i sin naturförklaring, icke
heller använda dem utan att drifvas utom sitt område,
så är det tydligen mot dem, som hans åsigt egentligen
bryter sig. Derför finna vi honom också än antaga
friheten, än försöka reda sig henne förutan och göra
båda delarne med lika liten framgång. Derför se vi
honom ock i det längsta undvika att erkänna individen
såsom något väseudtligt och söka fatta honom såsom
något accidentelt. Men om naturens fullkomlighet
skall kunna fasthållas, så måste de individuella
naturvarelserna också hafva sin fullkomlighet,
och hvarje brist hos dessa måste blifva en brist
hos naturen sjelf såsom sammanfattningen af allt
verkligt. Deraf, att de individuella varelserna
i naturen icke äro fullkomliga, följer sålunda,
att naturen i det hela är ofullkomlig. Genom dessa
hänvisningar på ett högre än naturen utgör det tredje
samtalet ncke blott en indirekt, utan äfven en direkt
förberedelse för det fjerde.
Det sista samtalets hufvudämne är härmed gifvet. Det
är naturens sammanhang med det fria individuella
väsende, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
