Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norsk literatur: Norske Huldre-Eventyr og Folkesagn, af P. Chr. Asbjörnsen. - Norske Digt af Chr. Jansson. - Tre Digtkrandse af Th. Kjerulf. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
af Björnson, är landskapsmålet berättigadt, ty då
förmäler sig det friska, trohjertade innehållet med
deri naiva formen, men denna består dä ej heller blott
i språkformen, utan uppenbarar sig äfven i tänkesätt
oeh bilder. Det är detta, som gifvit Blichers jutska
berättelser, Hebels »Allemarinische Gedichte», den
platt-tyska poesien och framför allt Burns skottska
visor deras egendomligaste behag. Det är också detta,
vi på många ställen sakna hos Janson, på samma gång
vi erkänna, att vi i honom möta en verklig skald,
som skulle vara förträfflig, om hans flesta visor
öfv ersattes på skriftnorska.
En författare, som, ehuru icke hörande till de yngre,
torde vara en ny bekantskap för de fleste af våra
läsare, är Theodor Kjerulf. I hans »Tre Digtkrandse»
känner man nästan af sjelfva luften, att man har för
sig en person, som är mera tankens än fantasiens,
mera vetenskapens än skaldekonstens man: det märkes på
det tydliga arbete, som det kostar tanken att kämpa
sig fram till en form, utan att kunna göra denna
bildligt klar, och det synes äfven på ämnena för
åtskilliga af sångerna, mest på de senare styckena i
cykeln »Klokkernes Ki-men», såsom t. ex. »Digtningen»,
»Ideen» och »Kunsten», hvilka svårligen kunna kallas
poetiska hvarken till innehåll eller form. Deremot är
detta i ganska hög grad fallet i de båda mot hvarandra
ställda inledningssångerna till samma »Krands»,
nemligen »Börnene» och »Mammon», der julqvällens
inflytande på olika sinnen är vackert och djupsinnigt
tecknad. Nästan fullkomligt ofattlig är deremot
den mellersta »Krandsen», kallad »Rimfrost», der
tanken förgäfves sträfvar efter en utpreglacl bild,
upplösande sig i orakellika verser och rimslut. Bäst
lyckad både i detalj och form tyckes oss den första
cykeln, »Hr Benedikt och hans Hustru»; der har den
knappt tillmätta formen, det tvärhuggna, ofta gåtlika
och liksom halftigande uttrycket träffande återgifvit
det tysta, ensliga lifvet på Islands kust, der den
karga naturen och den långa vintertystnaden kräfva
en ordform, som är sparsam och hopträngd såsom den
nordiska Valans dunkla spådomar.
C. E. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
