Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
dem, hvilka öfvervägande lade vigt på antagandet af
det gudomligas fulla närvaro hos Jesus, och dem,
hvilkas hufvudin-tresse gick ut på fasthållandet
af Guds numeriska enhet. Dessa sistnämnde, de
s. k. Modalisterna kunde upprätthålla sin åsigt
endast derigenom, att de ej fattade alla tre
momenterna af den i Gud ingående åtskilnaden såsom
personligt bestämda, och härvid måste de då tänka
sig dessa tre, fadren, sonen och anden, såsom blotta
uppenbarelseformer af Guds väsende, under hvilka Gud
efterhand framträder, vare sig i sitt förhållande till
sig sjelf eller till verlden. De betraktade således
de gudomliga uppenbarelseformerna såsom momenterna af
en i Gud försiggående process, vare sig af hans egen
inre lifsprocess eller af hans verksamhetsprocess
i riktningen utåt. Af dessa kämpande partier måste
först Monarchianerna, eller de, som framför allt voro
angelägne om att stå fast vid monotheismen, besegrade
draga sig undan ifrån stridsplatsen, alldenstund det
intresse, som manade att ej uppoffra läran om Guds
fulla närvaro i Jesu person, i sjelfva verket var det
starkaste. Kampen mellan de stränga Trinitarierna
och Modalisterna fortsattes, och länge vacklade
föreställningarne om Jesu person än åt en sida,
än åt en annan, tills slutligen, sedan kristendomen
genom Konstantin den stores uppstigande på thronen
blifvit det romerska rikets religion, ett afgörande
framkallades, närmast föranledt af den alexandrinske
presbyterns Arii uppträdande. Arius lärde, att det
öfvermenskliga hos Jesus, d. v. s. Guds son, vore
ett skapadt väsende, hvilket skiljde sig från andra
skapade väsenden på sådant sätt, att han tillika var
deri öfriga skapelsens skapare, och att han ej blifvit
skapad i tiden utan före tiden, hvilken sjelf uppstått
först genom honom. I motsats till Arianismen, som,
då den antager att sonen ehuru ett skapadt väsende
dock kan dyrkas såsom Gud, i sina konseqvenser leder
till hednisk poly-theism, fastställdes på det första
allmänna kyrkomötet i Nicoea år 325 e. K., att sonen
vore af evighet född af fadren, således ej skapad,
och att han vore af lika väsende med fadren.
Men denna kyrkomötets uppfattning stötte pä det
häftigaste motstånd, och det behöfdes en mer än
fem tioårig strid för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
