Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
inbördes karnp spelar en så betydelsefull rol i
Medeltidens kyrkliga och politiska historia, synas
utgöra, så att säga, den praktiska tillämpningen
på samhällslifvets förhållanden af kyrkans
dualistiska theori om de tvenne olika naturerna hos
Jesus. Undanryckt ur den m e dl ar e ställning mellan
Gud och menni-skan, som i kristendomens historiska
urkunder åt honom anvisas, började den genom
kyrkomötenas beslut till Guds egen jemlike upphöjde
«sonen« att i församlingens medvetande allt mer
och mer undanskymma «fadren«, som derigenom gjordes
mera obehöflig, åtminstone i fråga om det religiösa
uppbyggel-sebehofvets tillfredsställande. Men då
sålunda på bekostnad af Jesu sanna mensklighet hans
väsenslikhet med Gud allt starkare betonades, så
öfverflyttades småningom på honom de egenskaper och
förrättningar, som hittills ansetts företrädesvis
tillkomma fadren: från att vara den kärleksfulle
återlösaren förvandlade sig Jesus till den
allsmäktige, rättfärdige lagstiftaren och domaren. En
till det högsta möjliga uppdrifven förgud-ning är det
utmärkande för den ifrågavarande tidens uppfattning
af Jesu person. Denna uppfattning har gifvit sig ett
uttryck äfven i den bildande konsten, då t. ex. under
.vissa af Medeltidens konstperioder Jesus, ofta med
det bekanta monogrammet under sin figur, framställes
såsom skapande menniskan, dömande Adam och Eva att
lemna paradiset, talande med Noack eller gifvande
lagen åt Moses. Hade på detta sätt det på fantastiska
afvägar komna kyrkliga föreställningssättet liksom
afklädt Jesus hans äkta menskliga egenskaper och
ställt honom högt vuppe i ett oändligt fjerran,
der han ej längre kunde fylla menniskohjertats
djupa behof af en mensklig medlare, så tvingades
härigenom den religiösa fantasien att i hans ställe
frambringa andra medlarepersonligheter. Häri ligger
en af förklaringsgrunderna till uppkomsten af den
romersktkathol-ska Maria- och helgonakulten. I följd
af samma missgrepp, hvarigenom kyrkan förut i sin
ifver att upphöja sonen beröf-vat sig gemenskapen
med fadren, gick hon äfven nu, då sonens förgudning
blifvit drifven till sin spets, miste om den rätta
föreningen med honom. Men derigenom var äfven sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
