Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyaste forskningarna rörande Jesu lefnad och urkristendomen: E. Renan: Jesu lefnad. - Apostlarne; D. Schenkel: Jesu karaktersbild; Th. Keim: Der geschichtliche Kristus; E. Reuss: Apostlatidens Kristendom; A. Hausrath: Aposteln Paulus; T. Colani: Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid; W. Beyschlag: Nya Testamentets lära om Kristus. Af C. von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
en alldeles ny vigt på menniskan Jesus, på den
historiskt verklige frälsaren.
Alltsedan reformationens dagar qvarstår frågan
om Jesu person såsom ett ännu olöst problem
inom den theologiska vetenskapen. Elerfaldiga
lösningsförsök hafva visserligen tid eftef annan
blifvit framställda. Det låg i sakens natur, att då
under den filosofiska spekulationens fortgång den
i den gamla kyrkan och under Medeltiden gångbara
uppfattningen af begreppen väsende, personlighet,
natur, individualitet o. s. v. småningom blifvit
undanträngd och en ny i dess ställe utbildad sig,
så kunde ej heller de kristologiska formler, som
medelst den föråldrade begreppsapparaten blifvit
hopfogade, längre befinnas tillfredsställande. Då
man ej längre kunde ined personlighetens begrepp
förlika föreställningen om Gud såsom i sitt väsende
inneslutande tre särskilda personer, så blef äfven
den med den kyrkliga treenighetsdogmen sammanhängande
orthodoxa läran om Guds mermiskoblifvande en för
tänkandet meningslös lära. Att sålunda i nyare
tider försök hafva blifvit gjorda och ännu göras att
bereda väg åt en annan uppfattning af Jesu person än
den orthodoxa kyrkolärans, detta har ingalunda sin
grund i en straffvärd omstörtningslusta, ej, såsom
man särdeles i våra dagar så ofta hör inskärpas,
i »otro» och irreligiöst sinnelag hos dem hvilka vid
sitt tänkande blifvit förda till andra resultater, än
de som godkännas af målsmännen för den s. k. »rena
läran.» Skälet dertill, att de på förståndets
vägnar bildade i våra dagar ej kunna ansluta
sig till orthodoxiens kristologiska lärosatser,
ligger helt enkelt i den logiska omöjligheten för
hvarje klart och tydligt tänkande menniska att såsom
giltigt erkänna ett uppfattningssätt, sammansatt af
olösliga motsägelser. Påståendet, att afvikelsen
från kyrkoläran skulle innebära en förnekelse af
sjelfva kristendomen, stöder sig på det grundlösa
antagandet, att den orthodoxa läran om Jesu person -
denna lära, hvars utmärkande drag är, för att begagna
ett yttrande af Beyschlag i det ofvananförda arbetet:
»ett hållningslöst sväfvande mellan doke-tismens
Scylla och dualismens Charybdis» - att denna lära
skulle vara ett troget uttryck af grundtanken i Jesu
egna utsagor om sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
