Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
året för en af denna kyrkas mest värderade
symbolreliker, utan framförallt derföre att
det är den egentliga begynnelsepunkten för dess
fullt medvetna utveckling som luthersk-evangelisk
kyrka. Deri första reformationens verk fick nu
gå sina pröf-ningsår igenom och bevisade sig
vara rotfästadt hos svenska folket; detta folks
vilja uttalade sig på kyrkomöten, på riksdagar,
på slagfält, i besvurna »samsättningar», och i den
förelagda konungaeden; sjelfva legitimitetens princip
fick slutligen vika för reformationens och Karl IX
byggde konungathron åt sin ätt på grundvalen af en
strängt luthersk bekännelse. En storartad ändelig
kraftyttring fordrade denna strid af hela svenska
folket, men isynnerhet af kyrkan, åt hvilken den ock
derigenom förlänade en styrka och vigt, som sedermera
fortverkade på hennes kommande utveckling. Hennes
politiska, sociala och kon-fessionela karakter
fick af dessa 10 årens händelser en bestämmande
pregel; vigtiga utgångspunkter och förutsättningar
gåf-vos derunder för hennes ställning inom det
verldsliga samhället, till statsstyrelsen och till
samhällsklasserna, for hennes inre orga nisation och
lif, för hennes förhållande till andra kyrkosamfund
och trosbekännelser.
Det är väl att märka, att reformationens första
principer ingalunda erkände staten för Kristi kyrka
eller furstarne för Kristi kyrkas styresmän. Luther
sjelf visste att noga skilja mellan ändelig och
verldslig magt; han erkände till förstone icke
furstarnes episkopat, han varnade för deras intrång
i kyrkans styrelse och förnekade deras rätt och rnagt
att tvinga till tron.
Men dessa principer voro ändock icke mäktiga att
omskapa tiden efter sitt beläte; omständigheterna
förvandlade i stället grundsatserna från hvad de
voro till en rätt förvriden lära om kyrkans frihet,
och Luther sjelf fördes onekligen med i en strömfåra,
hvars magt var äfven honom för stark. Den oroliga
reformationsrörelsen måste dock skapa ett beståndande
verk, en kyrka, en sjelfständig, fortlefvande
makt. Men det var ej tidens sed att andliga makter
kämpade blott med andliga vapen, och de som ville
bygga luthersk kyrka måste derföre tidt och ofta
se sig om efter svärd. Så blefvo helt naturligt
furstarne, de fromme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
