Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Det kunde dock icke hjelpas, att staten under
den följande utvecklingen alltmera och mera lick
öfverhanden och att kyrkans sj el fs t än d i gliet
så småningom och oinärkligen gick sin undergång till
mötes. Det kraftiga motståndet hos sådana män som
lindbeck, Kenicius och Paulinus kunde väl för någon
tid uppskjuta den definitiva omordningen af kyrkans
och statens ömsesidiga förhållande, men i tysthet
arbetade ändock den allt be-herrskande statskyrkliga
andan på en förändring. Huru sammansmältningen mellan
kyrka och stat försiggår, ser man tem-ligen tydligt
t. ex. uti den sorgliga utvecklingen af kyrkotuktens
begrepp. Det är, enligt de förste reformatorernas
riktiga föreställning, kyrkans rätt att från sig
utstöta ovärdiga medlemmar, som ligger till grund
för kyrkotuktens utöfning, och det borde derjemte
vara det inre behofvet af att i kyrkan åter inträda
som skulle drifva den ångrande att underkasta sig
de stundom rätt hårda vilkoven af plikt och bot
som för detta inträde erfordrades. Men äfven här
kom nu tvånget med och detta så, att kyrkan först
anlitade den verldsliga maktens hjelp för att tvinga
syndare till kyrkopliktens undergående. Derifrån
var sedan allenast ett enda litet steg till ännu
vådligare förvrid-ningar. Den som bröt mot kyrkan -
bröt ju också mot staten, och kyrkan kunde sålunda
af staten begära handräckning för att tvinga
till bättring och bot. Men omvändt hade den som
brutit mot staten också brutit mot kyrkan, och h
vårföre kunde icke då försoningen med kyrkan af
den verldsliga rättvisan åläggas som straff för
den borgerliga förseelsen. Redan i begynnelsen af
1600-talet framträda spår af en dylik uppfattning -
och i 1686 års kyrkolag är redan kyrkobotens begrepp
så van-ställdt, att det ej längre är kyrkan, presten
och församlingen, utan alltid den verldslige domaren
som ålägger kyrkopligt. Här var sålunda ett utbyte af
tjenster: staten straffar med landsflykt, bål, eller
stegel och hjul dem som förgripit sig på kyrkans
heliga troslära; kyrkan upplåter i stället sina
helgedomar såsom straffanstalter till den verldsliga
rättvisans förfogande. Staten och kyrkan äro ett ända
derhän att »officia äro confun-derade».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
