Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
möjlig akademisk ilska kunde strida som för lifvet
om den dyrbara dogmen rörande Kristi nederstigande
till helvetet, för att utröna om det var Guden eller
menniskan eller Gudamenniskan som gjorde denna färd;
eller när vid 1648 års theol. doktors-promotion en
theol. professor kunde framställa och en kyrkans
biskop sökte besvara en sådan doktorsfråga som
denna: huru kunde våra första föräldrar vara okunniga
derom att Gud ej gifvit ormen talets gåfva; hvarföre
misstänkte de då ej hans tal; hvarföre läto de sig
bedraga? - eller när en Hafenreffer och en Hutterus,
tidens theologiska kompendier, hvilka oftast utgjorde
den svenska prestmannens högsta ledstjernor, ined
allvar sysselsatte sig med sådana spörjsmål som:
«quis est numerus aiigelorum?« eller: «Hvad hafva
djeflarne för kunskap och kännedom?« eller: «Varder
ock helvetets eld på sistone de fördömdes kroppar
alldeles förtärande?» - och när man ser tidens äfven
utmärktaste predikanter i sina föredrag oupphörligen
återkomma till ifrig vederläggning af Eerengarius
och Carol-stadius, Flacius och Schwerikfeld,
Origenes och Calvin, eller hvad de än heta dessa
konkordieformelns fördömde; - man förstår då rätt
väl, att det kunde finnas någon grund för den
klagan öfver bokstafvens herravälde inom kyrkan,
som Joh. Matthire så högljudt upprepade och som också
otvetydigt bestyrkes af en sådan man som Gezelius. Men
ej heller får man förglömma, att vid århundradets
slut funnos dock Spegel och Svedberg, Carlberg och
Arrhenius, Svebilius oeh Gezelierna inom den svenska
kyrkan, ty der dessa ledde verket kunde det ej gerna
fullkomligen saknas anda och lif. Pietismen åter sådan
den n u uppträder förefaller mindre berättigad, enär
den nära nog bär vansinnets pregel. Bättre halt får
den härstädes i följande århundrade, men mötes då med
en ännu häftigare kyrklig ovilja och betvingas, till
kyrkans egen skada, med förföljelse och våld. Det är
denna utveckling af den svenska kyrkans ordning och
lif som Anjou har tecknat i sitt senaste verk. Den
som vill närmare känna denna sida af vårt förflutna
samhällslif måste sjelf i det gedigna arbetet söka
ledning och upplysning. En beståndande grundval är
derigenom också lagd för hvarje kommande undersökning
på detta område, och vi hafva endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
