- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1867 /
263

(1867) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern i Forntiden: Nilsson: Skandinaviska Nordens urinvånare. - Le Hon: L'homme fossile en Europe. - Lubbock: Prehistoric times. - Tyler: Researches into the early history of mankind. - Lartet and Christy: Reliquiæ Aqquitanicæ. - Desor: Les palafittes. - Worsaae: Om Tvedelingen af Steenalderen. - Grewingk: Das Steinalter der Oztseeprovinzen. - Holmberg: Förteckningar och afbildningar af Finska fornlemningar. - B. E. Hildebrand: Berättelser om antiqvariska undersökningar i Westergötland 1863. Af H. Hildebrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

263

Det har verkligen händt, att en orts befolkning
förlorat metallerna, den brukat. När Hans Egede,
den menniskoälskan-de missionären, under förra
århundradet kom till Grönland, hade dess invånare
länge varit utan beröring med européer. De hade
fordom lärt känna jernets goda egenskaper, rnen
jer-net hade nu trutit. De hade dock icke hunnit mer
än försöka höja sig öfver naturlifvet, och återgången
var derför lätt. De gjorde ännu en gång benknifvar,
men gåfvo dem samma form, som de saknade jernkuifvarne
hade egt. Men det finnes ett annat exempel. Det hände
mot slutet af förra århundradet, att några personer
af en upprorisk engelsk besättning slogo sig ned
på en obebodd ö i Söderhafvet. Deras jemsaker måste
hafva gått förlorade, och andra kunde de icke få -
de voro i sjutton år utan beröring med européer - de
måste derföre söka hjelpa sig utan sådana. Det finnes
i det brittiska museets ganska fattiga ethnografiska
afdelning tvenne redskap af sten från denna ö, råare,
om minnet ej sviker mig allt för mycket, än de råaste
inenniskors, ny-holländarnes, men fastade i träskaft,
som uppenbarligen voro tillhuggna med jernyxa. Der
har jernet försvunnit ur skaftet, och den vid jernet
vanda menniskan var för afvand från naturen, för att
kunna göra sig en skaplig stenyxa.

Huru man först fann på att bearbeta stenen, kan man
naturligtvis ej säga; tilltaget förefaller begripligt
nog. Hade icke för de historiska folken minnet af
stenåldern fullständigt försvunnit,*) hade vi likväl
sannolikt blifvit hugnade med namnet på verldens
förste stenhuggare, liksom Plinius är lycklig
nog att kunna namngifva den förste, sorn skaffade
tenn från Kassite-riderna. Men när det gällde att
bearbeta stenen, hade man icke andra verktyg att
välja emellan än sten, ben och trä. Det lyckades
professor Nilsson att redan i den förra upplagan af
^Skandinaviens ur-invånare» uppvisa en sorts stenar,
temligen otympliga, med hvilka flintan borde väl kunna
bearbetas, ty denna är sådan, att för ett välriktadt
slag springer en ganska

*) Den semitiska och ariska forntiden synes icke
hafva känt bruket af sten-redskap för annat än
religiösa och mystiska ändamål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid67/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free