- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1867 /
290

(1867) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern i Forntiden: Nilsson: Skandinaviska Nordens urinvånare. - Le Hon: L'homme fossile en Europe. - Lubbock: Prehistoric times. - Tyler: Researches into the early history of mankind. - Lartet and Christy: Reliquiæ Aqquitanicæ. - Desor: Les palafittes. - Worsaae: Om Tvedelingen af Steenalderen. - Grewingk: Das Steinalter der Oztseeprovinzen. - Holmberg: Förteckningar och afbildningar af Finska fornlemningar. - B. E. Hildebrand: Berättelser om antiqvariska undersökningar i Westergötland 1863. Af H. Hildebrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

med andra, hvilkas blad aftaga i bredd, slutande med
exemplar, som i stället för blad hafva endast en från
skaftet utgående småningom afsmalnande spets. Man
tillskarpte eggen gång efter annan tills bladet rent
af försvann.

Begäret att pryda redskapen motsvaras af benägenheten
att smycka sig sjelf. Man kunde icke önska sig
bättre material än don lysande bernstenen, af hvilken
klumpiga stycken något tillformades och genomborrades
till perlor i kolossala halsband. Genomborrade
vilddjurständer och smycken af ben äro ock
runna. Äfven i lerkrukorna roade man sig med att
rista strecksirater.

Flintan kan svårligen borras. Det är en lyckträff,
om ett flintstycke fått af naturen ett hål,
i hvilket ett skaft kan sättas, men skulle man
varit nödsakad att leta efter sådana, torde äfven
stenåldersfolkets ganska goda tålamod blifvit bragt
på skam. I stället valde man lösare stenar, som
formades till yxor eller hammare och användes som
kilar, och möjligen som hackor eller till vapen. Dem
genomborrade inan lätt med litet vatten och några
sandkorn, som utöfvade en kraftig verkan, när de
pressades in i ett trästycke, hvars kringvridande,
verk-staldt med handen endast eller med tillhjelp af
ett rep eller något dylikt enkelt medel, åstadkom
de vackra, ganska regelbundna borrhål, som ännu
väcka och förtjena uppmärksamhet. Flere hafva velat
förneka möjligheten för stenåldersfolket att borra
sådana hål och derföre velat föra de yxor, som ega
dem, till senare tidehvarf, till bronz-, ja, till
och med till jern-åldern. Det är fynden, som härvid
hafva att afgöra, och fynden föra dessa redskap till
stenåldern. Det är icke vådligt, att låta egna tycken
och vår tids oförmåga att förstå ett arbetes utförande
afgöra om dess möjlighet eller omöjlighet.

Den djurverld, med hvilken dessa menniskor lefde
i vårt land, var utan tvifvel densamma som den
nuvarande. Måhända fanns då i större antal numera
sällsynta djur, kanske dröjde ännu t. ex. uroxen
qvar. Man har icke här varit i tillfälle att utröna
hvardagslifvets detaljer, ty man har ännu icke
funnit bostäderna och deras lernningar, utan allenast
grafplatserna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid67/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free