Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges Folkskola: I. Folkskoleinspektörernas Berättelser 1864-66; Eneroth: Om Folkskolan i Sverige I, II; Wallin: Iakttagelser rörande folkskolorna; Paulsson: Historik öfver Folkskoleundervisningen. Af J. Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
sätt, tänker för högt om svenska folkskolan likasom
om svenska allmogens bildning i allmänhet. Detta
dels af okunnighet om rätta förhållandet, dels af
en falsk patriotism. Ej sällan vilseledes man af det
kända förhållandet, att största delen af vårt folk,
såsom det heter, kan både läsa och skrifva och har
så kunnat ifrån många generationer tillbaka, under
det att ett motsatt förhållande eger rum i flera
af de länder, som i högre grad än vi representera
den europeiska bildningen. Huru gerna vi skulle
vilja instämma i detta argumentationssätt, kunna
vi det ej och, såsom vi tro, på ganska antagliga
skäl. Visserligen måste vi medgifva, att det stora
flertalet af Sveriges folk kunna läsa och skrifva; -
men huru? Månne så, att de Öfver-hufvud taget kunna
läsa och förstå ens en lättförstådd bok? Månne så,
att de genom läsningen kunna tillegna sig ett populärt
arbetes innehåll? Månne så, att de bildningsskatter,
som framhafvas genom en god läsning i bok, komma dem
till del, odlande för själ och sinne, väckande den
själsverksamhet, hvarför det svenska folket är väl
utrustadt, och utvecklande de anlag för praktisk
och industriel verksamhet, hvilka detta folk med
skäl säges i ovanlig grad besitta? Vi tro det
ej. Gemenligen inskränker sig folkets läsfärdighet
dertill, att de förmå hjelpligt stafva sig fram
i en bok, detta med mycket besvär och stapplande,
många omsägningar och ideligt tillbakatagande, allt
under ringa eller ingen uppfattning af innehållet,
utan någon väsendtlig nytta för själen. Vanligen
är det den Hel. Skrift och andra andaktsböcker, som
utgöra föremålet för dessa läs-öfningar. Huru dessa
tillgå, är nogsamt bekant, och den klena kristendom,
som utmärker rätt många af vår allmoge, är ett
vittnesbörd för sanningen af våra ord.
Förhåller det sig ej på samma sätt med
skrifförmågan? Visserligen kunna de flesta fullväxta
personer skrifva sitt namn läsligt nog; sällan ser
man dock ibland dem prof på en vacker stil. Äfven
om så skulle vara händelsen, huru många kunna väl
göra bruk af sin förmåga i detta hänseende? Huru
många kunna väl korrekt stafva sitt modersmål, och
huru många kunna hjelpligt uppsätta en enkel skrift,
en orlofssedel, ett qvitto, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
