Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. Ljunggren: Bellman och Fredmans Epistlar, en studie. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
att sjelfva greppet af ett sådant ämne, som det här
valda, är särdeles lyckligt, isynnerhet genom det
sammanhang, i hvilket det af författaren ställes
till föregående yttringar af samma art, liksom
äfven fortsättningen af en sådan undersökning efter
Bellman skulle höra till de intressantaste uppgifter
för en forskare i svensk literaturhistoria. Den
första afdelningen utgör också en vacker och värdig
inledning till den egentliga kärnan i framställningen,
och vi vilja dervid framhålla teckningen af humorn
i dess förhållande till svenska folklynnet samt i
folkpoesien. Deremot våga vi tvifla på, att Sancta
Brigitta med fog kan räknas till folkpoesien före
Bellman, samt ännu mera, att hon kan ställas i
humoristernas led, såvida vi skola hålla oss till
de föregående bestämningarna af dess väsende; ty
hon kan icke sortera under den glada eller den lugna
humorn, och icke ens den dystra har någon plats för
den ekstatiska straffpredikanten. Och humorn måste
dock bero på åskådningssättet, icke på de mer eller
mindre starka kraftuttrycken. Det är väl sant, att
humorn grundar sig på idealistisk verldsåskådning,
på uppfattningen af det gudomliga såsom oändligt
upphöjdt of ver den menskliga svagheten, och att
den derför i sin sanning endast kunnat alstras
af kristendomens anda. Men dermed skall framkomma
äfven en annan, nödvändig faktor, nemligen kärleken
till det menskliga i dess minsta och obetydligaste
former, såsom äfven i sin mön delaktigt af lif och
idealitet. Straffpredikanten deremot ställer sig,
i sin ifrån mot synden, fiendtlig mot allt sinligt,
mot allt litet, obetydligt och svagt hos menni-skan;
han kan derför, enligt vår tro, bli satiriker,
men humorist blir han aldrig, huru grotteska än de
spridda fraser kunna vara, i hvilka han kläder sina
straffdomar.
I den följande afdelningen utgöres glanspunkten
otvifvel-aktigt af förf:s ypperliga teckning ur de
fredmaiiska epistlarne af de framstående personerna
i denna förunderliga krets. Här har esthetikern
varit inne på sitt rätta fält, då han samlat de
spridda strålarne i bestämda brännpunkter samt ställt
bilderna af de välbekanta figurerna hela och lefvande
för våra ögon. Hvad man särskildt torde kunna påpeka
som förträffliga drag i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
