Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Isländska Literaturen. R. Keyser: Nordmændenes Literatur; N. M. Petersen: Bidrag till den Oldnordiske Literaturs Historie; Sv. Grundtvig: Om Nordens gamle Literatur; G. Vigfússon: Um Tímatal i Islendinga Sögum. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
utvecklingshistoria. Hans inflytande på den
norska konungasagans bildande efter en mer
omfattande måttstock, grundande sig på en omtänksam
sammanknytning af en mängd äldre enstaka sägner och
sagor, må anses som otvifvelaktigt.«
Det är otvifvelaktigt, att detta resultat är
fullkomligt förfela d t. Dess vidunderlighet framstår
än bjertare, när inan jem-för det med sakförhållandena
och finner, att den ena sagobearbetningen efter den
andra tillhör icke Norge, utan Island.
Att den isländska sagoskrifningen var en öns egendom
och icke endast ett lån från Norge, visar sig
tydligt af dess normala utveckling, af likheterna
mellan de specielt isländska sagorna och de norska
konungasagorna m. m. Höjdpunkten af denna utveckling
intages af Isländaren Snorre Sturlesons konungasagor.
I afseende på Snorre Sturleson märker man hos
Petersen och Keyser en ganska stor olikhet. Det
olyckliga misstaget om slutpunkten för det Isländska
sagoskrifvandet gjorde snart sagdt allt äldre än
Snorres författareverksamhet, som faller ungefär två
decennier senare än 1201. Den annars förträfflige
Muller har lemnat en förkastlig undersökning af
Snorres källor, hvartill allt göres, sådant som
ännu finnes i behåll och sådant som är förloradt och
sådant, som knappast haft bättre tillvaro än den en
lärds hugskott skänker. På detta sätt blir den store
häfdatecknaren intet annat än en tarflig kompilator
eller afskrif-vare. Så långt går visserligen icke
Keyser, men hans framställning har tydligen lånat
färg af Mullers. Enligt hans förmodan samlade Snorre
så inånga äldre skriftliga bearbetningar af norska
konungasagor, som han kunde öfverkomma, jemförde dem,
antecknade, hvad han skulle upptaga i sitt verk, hvad
han skulle utesluta; derjemte upptecknade han eller
lät uppteckna , hvad han i Öfrigt visste. Efter dessa
förarbeten har han antingen dikterat för en skrifvare
eller låtit en annan i sagoskrifning mera öfvad
lärd man, under hans uppsigt, utarbeta det hela och
nedskrifva det på pergament. I det förra fallet har
Snorre föga ära af författareskapet, i fall man ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
