Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Poesi. Beppo: Wallmoknoppar; R. v. Kræmer: Dikter; O. B. C.: Dikter och Berättelser. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
dikterna, ty förf:s åsigt är bergfast och orubblig,
och allmänheteris tanke örn honom torde äfven i
det närmaste vara stadgad. Hvar och en, som vill
vara ärlig och icke öppet erkänner sig bunden i
förutfattade meningar, måste medgifva, att hr v. K.,
huru mycket han än, och äfven med rättvisa, blifvit
beskylld att vara »reflexiorispoet», såsom han sjelf
skämtande klagar i ett af sina akrostiker, så är han
dock poet, oaktadt all den benhårda prosa, som h;m
stundom framlägger. När reflexionen, som alltid hos
honom är stark, hunnit förmedla öfvergången mellan den
åskådade bilden och fantasien, så blir han - malgré
lui - poet; men under formarbetet stannar han stundom
till följd af stoffets oböjlighet på halfva vägen, och
i stället att få fram för vår fantasi den fulländade
bild, vi väntat, stannar det än vid det oformliga
stenblocket, än komma vi derhän att verkligen få höra
reflexionens mödosamma mejsel-hugg mot verklighetens
flinta, men någon bild blir det ej, knappt ens för
aningen. Så är t. ex. förhållandet flere gången i
»Gotland», så äfven mångenstädes i sången om Atterbom,
der likväl förf. lyckats aftvinga det hårda ämnet,
nemligen att skrifva en straffande apologi, icke
blott många vackra och väl sagda ställen, utan äfven
flere poetiska punkter, tydligen alster af den ädla
hänförelse för personen, som dikterat sången. Till det
bästa i samlingen af förr ej offentliggjorda stycken
(åtminstone så vidt vi veta) räkna vi främst den
lilla präktiga bilden: »Hvem hon var, vet jag icke»,
vidare minnesrunari öfver Carl August af Kobson,
»Sörmländsk natur» samt det tankedigra och kraftiga
»Eld!», hvaremot vi för vår del tro, att ett och
annat, t. ex. »Codex rescriptus», «Bout-rirné», och
framför allt hela serien af »Akrostiker», med sin
krystade inledning om »stensliparekon-sten», saklöst
kunnat vara borta. Denna ej så sällan förekommande
krystning i uttrycket beror för öfrigt af en bestämd
brist på virtuositet i den konstnärliga formens
handterande, som åter sammanhänger noga med förf:s
allmänna skaplynne. Han tyckes i gemen hafva mera
sinne för de plastiskt tungmejslade än för de flytande
och musikaliska formerna, och deri är naturligtvis
intet ondt, ty olika individualitet söker sig olika
uttryck. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
