Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om betydelsen af uttrycken idealism och realism inom poesi och konst. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
men också på samma gång desto större möjlighet till
förstöring och fulhet. Således är den inre skönheten,
den andliga harmonien, som evigt strömmar ur lifvets
outtömliga källa, också evigt lika ung och frisk
och oföränderlig. Den kan ej af men-niskan skapas,
den kan af henne endast upptäckas och framarbetas i
dagen. Den äkta konstnären är som en skattgräfvare
med sin slagruta: han upptäcker skönhetsgrufvan,
der intet annat öga ser henne, och bringar i dagen
dess guldmalm och smälter deraf i sitt snilles
eld de underverk, som gjorde, att Grekerna genom
benämningen Trocr^r^g (poeten i eminent mening)
satte honom i viss mön såsom skaparens like. Men
skapa kan han ej, ty innehållet är icke hans verk, -
det lånar honom lifvet sjelft, naturens, historiens,
hjertats, tankens;’ och gestalten eller bilden är ej
heller hans, - den lånar han af verkligheten. Men hvad
är då hans? Det är formen, det är sättet för lifvets
framträdande i den eller den gestalten, det är den
nya belysning, i hvilken han, dock alltid följande
naturens och lifvets eviga lagar, vet att sätta den
ena yttringen af lif emot den andra, det är de nya
melodi- och harmonigångar han förmår framkalla på
skapelsens stora klaviatur, ty tangenter och toner
äro dock evigt de samma. Konstnärens verksamhet går
sålunda ut på - icke att skapa ett nytt innehåll, icke
att bilda nya gestalter, utan att omforma den gestalt,
i hvilken lifvet i dess olika grader framträder, så,
att detta lif framstår i ogrumlad klarhet, att den
harmoni, den skönhet, den karakter, hvaraf det är
mäktigt, afspeglar sig troget i bilden. Det är denna
konstnärens verksamhet, som man kallar idealisering;
på den beror beskaffenheten af hans framställning,
på den beror i hvad förhållande han ställer inre och
yttre till hvarandra, eller, med andra ord, derpå
af hänger det, om hans verk blir i uppfattning och
uttryck öfvervägande idealistiskt eller realistiskt,
d. v. s. den rätta fattningen af idealiseringens
begrepp är nödvändig för besvarande af vår uppgift.
Den första, som framställt idealiseringen såsom
princip i konsten, är den gamle Aristoleles, och efter
honom har Lessing kraftigt framhållit dess betydelse
och häfdat dess nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
