Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moralisk natur, beslägtad med förakt och
indignation. Han klagar ej, han anklagar. Hans dystra
åskådningssätt gör honom för det första polemisk,
i det den, när han riktar sin blick på samtiden,
utbreder för hans ögon idel uselhet och brott,
visar honom splittringen mellan det, som bör vara,
och det, som är, samt dernäst gör honom bitter. Ty
den är orsak dertill, att, när han riktar sin blick
mot idealet, han i detsamma ser dess undergång såsom
nödvändig, finner allt högre lif och sträfvande vara
fruktlöst, eller splittring ega rum mellan det, som
bör vara, och det, som kan uppnås. Det är i dessa
verk ett revolutionärt element. Men hvarför låta
de omhvälfningsförsöken misslyckas? Ett svar är:
emedan samhället har sjunkit alltför djupt för att
kunna lyftas; ett annat är: emedan sanningens hjelte
sjelf är behäftad med orätt och brott; ett tredje:
emedan det skönas och sannas bestämmelse blott är
att lysa ett ögonblick som meteorer, hvilka släckas,
så snart de beröra jorden; ett fjerde är: emedan i
Henrik Ibsens skaldesjäl finnes en egenomlig böjelse,
som tvingar honom att skildra lifvet just på detta
sätt; till slut gifves intet annat svar, än att
han framställer lifvet, såsom det framställer sig
för honom, att det nödvändigt måste finnas något
innerst inne i hans natur, som tvingar honom till att
föreställa sig och utmåla för sig sjelf lifvet som
en mäktig, men förtviflad kamp upp emot det goda,
något i hans öga, som nödgar honom att se allting
i svart, något krigiskt, upproriskt, våldsamt och
tungsinnigt i djupet af hans väsen, som afspeglar
sig i hans verk och gör sjelfva hans kärlek till
ljuset mörk och dyster.
Man kan göra ett försök, om det förhåller sig på
sådant sätt. Vill man lära känna en hemlighet,
så iakttager man ju vederbörande i ett obevakadt
ögonblick, när han omedvetet lägger sitt inre i dagen.
En fånge väcker man upp ur sömnen till förhör,
han röjer sig lättast, i det han vaknar. På samma
sätt äfven med skaldeindividualiteten: den griper,
i det den vaknar, ovilkorligen efter efter ett ämne,
en form, en personlighet, genom hvilken den kan
uttalala sig och komma till uttryck. Ibsens första
poetiska försök, hvilket han utförde, medan han ännu
som fullvuxen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
