Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
hvad han på det gifna stadiet af utveckling är i
stånd att uttala. En sådan skald kan visserligen
längre fram åstadkomma betydligare verk, än hans
första voro,, och, i det han följerandens framsteg,
ofta ombyta konstform eller konstart; men hvart och
ett verk är fullkomligt i sitt slag, och alla böra,
oaktadt deras olikhet, ha tvenne ting gemensamma:
skönhetens och häris eget snilles stämpel. Annorlunda
förhåller det sig med Ibseri och hans dramer. Det
är ansats efter ansats till det språng, som skulle
bringa skalden öfver på den andra sidan, der det
förlofvade landet ligger. Men det såg länge ut, som
om det språnget skulle uteblifva. Hans genius kan
icke komma till ro, den kastar sig som ett sjukt
barn, griper än inåt efter sina egna drömmar och
tankar, men finner dem icke tydliga och starka nog
att kunna träda fram i kraftig nakenhet, griper så
utåt, får fatt i ett fint och fläckfritt draperi,
höljer sig deri, så att den nära nog gör sig sjelf
rent oigenkännlig, söker en stil, ja, mer än det,
söker ett språk, ratar hvad deri funnit, inser till
sist, atf här är hvarje lån ej annat än förlust,
och arbetar, tills den ändtligen rinner sig sjelf.
Catilina är skrifven på (mycket dåliga) fem fota
jamber, den form, sorn från de danska tragedierna låg
den unge författaren närmast. »Gildet paa Solhoug»,
som är 6 år yngre (från 1856) är ingenting mer eller
mindre än en färglös (?) efter-likning af »Svencl
Dyrings Hus», ej blott hvad hufvudfigurerna och
deras förhållande angår, utan ända till versens
högst karakteristiska meter. Det är ett ganska
besynnerligt, nästan oförklarligt drag af Ibsens
ungdomliga efterhärmningslust, att han kunde falla
på att tillegna sig det formella i ett arbete sådant
som »Svend Dyrings Hus», och det är ett bevis på en
märkvärdig smidighet, att han kunde sluta sig till
en skald, som i andligt hänseende står så fjerran
från honom som Hertz, lian måste hafva kännt, att
han här gjorde våld på sin natur. Från den stunden
har han tydligt fattat den allvarliga föresatsen att
låta all efterhärmning fara och blifva sig sjelf. Han
skref för Christiania theater året derpå, 1857, »Fru
Inger til Österraad», en historisk tragedi på prosa,
och åter följande år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
