Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
1858, »Haennsendene paa Helgeland», en dramatisk
bearbetning af Völsungasagaii, begge intressanta,
isynnerhet den första, men dock utan den starkt
framträdande originalitet, som vi längre fram finna
hos honom. Det egendomliga ligger blott i stil och
framställning, som mer och mer sträfvar till storhet
och kraft, icke i idéerna, hvilka förekomma som
bekanta, och som man tycker sig ha träffat förr, om
ej på annat ställe, åtminstone hos skalden sjelf. Han
har en ganska egendomlig böjelse att variera samma
motiver. Han går beständigt mer och mer mot djupet,
men utvidgar mindre hastigt sin synkrets. Han är
en mera djup än omfattande ande. Man återfinner
denna hans böjelse att begagna samma motiver ännu
i det sista af dessa arbeten, i »Hsernuendene»,
hvilket visserligen är en ny eröfring, men såsom
alla eröfringar förenad med en mycket omfattande
plundring. Ibsen har för att samla karakteristiska
och pikanta drag från forntiden till sitt stycke
plockat ut effektställen ur fullkomligt olika sånger
och sagor. Begagnar han ej andras, så begagnar
han sitt eget. Först gör han det i hänseende till
figurerna. Han är som de konstnärer, hvilka beständigt
använda samma modell: sittande är han Brutus, stående
Christian den fjerde, i toga är han Achilles, naken
är han Simson. En skald har det beqvämare, han har
beständigt sin modell vid handen, när han är hvad man
i gamla dagar kallade en »subjektiv» skald. I »Fru
Inger til Osterraad» finner man Ibsens älsklingstyp
med egendomliga egenskaper, men dock lätt att
igenkänna. Hufvudmannen i stycket är en dansk riddare
Herr Niels Lykke, efter hvad redan hans namn gifver
tillkänna en man å bonn e s f or tu nes, en halft
medeltida Don Juan, liksom Catilina oemotståndlig,
äregirig och rikt begåf-vad. För att ingenting
skall saknas i denna likhet, har skalden upptagit
grundmotivet från Catilina, att den för sent omvända
libertinen straffas genom ett erotiskt förhållande
till en flicka, för hvars afsky och förbannelse han är
föremål, emedan han, förföraren, bragt vanära öfver
hennes syster och lagt denna i grafven. Det är med
förhållandena som med karakte-rena, hvilka bilda dem:
Ibsen vänder flere gånger tillbaka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
