Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
polemiskt mot de nu lefvande for Ibsen, som ju också
blef nekad den förmåga att se och skildra ett kraftigt
nutidslif, hvilken förlänats »Bondefor tajllingens»
författare. Viljans styrka - det är för honom det
egentligen sublima, det är detta, kring hvilket hans
tanke återigen kretsar i »Brand».
Vi återfinna ännu i hela denna produktion den
polemiska skaldens sinne för det tragiska och den
oroliga melankoli, i kraft af hvilken han uppsöker
starka spänningar och förfärliga situationer, i hvilka
den stora kraften till ingen nytta går till spillo. Vi
återfinna slutligen här, der intet är fullkomligt
godt, men der dock aldrig fattas ett mäktigt
pathos, glimtar af stora tankar och en utvecklad
reflexion, samma grundväsen, som vi lärde känna i de
polemiska dikterna, hvilket vi sågo som gnistor af
inspirationens eld och hörde som snärtar af andens
gissel, men som vi der lika litet som här förnummo i
en stilla och omedelbar ström från naturens källåder.
Så följer »Kongs-Emnerne». Den utkom 1864 och faller
mellan de två polemiska dikterna. Hvad är det väl,
som »Kongs-Emnerne» handlar om? Ja, helt enkelt
sedt, är det en gammal historia. Vi känna alla
den gamla historien om Aladdin och Nureddin, den
naiva sagan i »Tusen och en natt», den barnsligt
visa, oöfverträffade dikten af Ohlenschläger. I
Kongs-Emnerne stå tvenne figurer åter emot hvarandra
såsom det öfverordnade och det underordnade väsendet,
en aladdinsartad och en nureddinsartad natur. Hakon
och Skule äro pretendenter till samma thron, ämnen
att göra en konung af. Men den förste är lyckans,
segrens, rättens och sjelfförtroendets inkarnation,
den andre - styckets mästerligt sanna och originala
huf-vudfigur - är den tappre, äregirige, i invärtes
kamp och oändlig misströstan stadde grubblaren, som
måhända har alla anlag och alla vägar öppna till att
bli konung, men som saknar något visst outsägligt,
ej handgripligt, som skulle gifva allt det andra dess
värde - den eviga, undergörande lampan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
