Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
tanke; hans gränslösa äregirighet kan ieke tåla
den föreställningen, att han har en öfvennan: Hakon
måste dela makten med honom. »Jeg er själesyg og der
er ingen Helsebod for mig paa anden Vei. Vi to maa
vaere Ligemsend; der inaa Ingen vrere ov7er mig!»
Han vill det på alla vilkor, han uppfordrar Hakon
’till att dela riket, till att herrska skiftesvis
med honom, till tvekamp om makten; han har satt sitt
lif på spel för denna sak. Då kommer Hakons svar och
alldeles krossar honom; dennes tillit är icke tom, den
hvilar på en idé, på en fram-tidstanke. Deri ligger
innesluten i orden: »Norge var et 11 i ge, det skal
blive et folk. - - Alle skal vsere Et heerefter og
Alle skal vide med sig selv og skjönne, ät de ere
Et. - -» Den scen, der dessa ord yttras af Hakon
till Skule, hvilken förekommer i slutet af tredje
akten och kan sägas bilda dramats höjdpunkt, hör utan
tvifvel till de skarpast tänkta och djupast kända,
som någon dramatisk literatur har att uppvisa. (Se
Kongs-Emnerne sidd. 107-114).
Efter detta andliga nederlag fattar Skule den idéen
att be-mäktiga sig Hakons tanke, att samla allt
Norges folk till ett, och sätta den i verket. Det är
med detta mål för ögonen, han låter utropa sig till
konung. Det är Nureddin, som stjäl Aladdins lampa. Han
kämpar, och till sin egen förvåning segrar han,
men äfven efter segern b af var han under intrycket
och vågar knappt tro på möjligheten af det, hvars
verklighet han erfarit. Sålunda står Nureddin med
darrande knän, tappande lampan ur händerna, just i det
ögonblick, då anden visar sig, beredd att obetingadt
lyda honom.
Har Skule ingen tro till sig sjelf, så känner han
deremot det djupaste, mest brännande behof att hafva
någon nära sig, som fullt och obegränsadt tror på
honom, för att sjelf suga krafter af den andres
förtröstan. Han söker förgäfves. Då bringar hans
ungdoms älskade till honom hans son, och hos denne
son finner han hvad han söker, oinskränkt beundran
för fadren, en sonlig hängifvenhet, som är redo att
tro allt, som fattar tanken, begriper dess storhet
och inviger sitt lif för att sätta den i verket. Men
från den stunden följes Skule af bröt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
