Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
tets förbannelse. Hans strider sluta alla med
nederlag, och lians samvete riedtyngcs än mera
derigenom, att hans son, hänförd af fanatism, glömmer
allt oeh förbrytcr sig mot det heliga. Da är det, som
han till sist, djupt förödmjukad, inför sonen måste
af kl ii da sig den lånta prakten och tillstå, att
den stora tanken var Hakons, Dcrpå dör han försonad,
i förening med sin son.
Denna föreställning om en ande, som vill högre upp,
än den har anlag till, är varierad i vidundret biskop
Nicolas, hvars stora krafter hafva gått förlorade
under idel vanmäktigt begär och fikande. Efter det
egendomliga anlaget i Ibsens natur kan imellertid,
oafsedt detta, en sådan kollision som den, i hvilken
Skule invecklar sig, en sådan skapelses tragiska
situation icke hafva dykt upp på en gång i denna
renhet och storhet; han måste redan förut hafva gjort
försök, hafva utbildat för sig figurerna och deras
ställning i ler, innan han huggit dem i marmor. Låtom
oss se tillbaka på »Hrernnendene paa Helgeland». Valde
Ibsen i allmänhet ett ämne ur sagokretsen för dess
vildhets och storhets skull, sa valde han särskildt
detta stoff på grund af den egendomliga karakter,
som den tragiska konflikten der har. Det är nemligen
i detta stycke Sigurd, som klädd i Gunnars härkläder
har fällt björnen och derigenom vunnit Hjor-dis;
men hon anar intet, och så ädel och oklanderlig än
Gunnar är, måste häri dock förtiga sanningen, bära
hederns börda för en bedrift, som han aldrig utfört
eller ens mäktat utföra, och lyssna till ett beröm
för sitt dåd, hvilket i Sigurds närvaro klingar i
hans öron värre än det bäskaste hån. Liksom Skule
plagierar idén, så rånar Gunnar till sig bedriften,
och hans tragiska öde är att digna under det rånade
byte, som han dock på intet sätt kan släppa ifrån sig.
Vi hafva öfverskådat följden af Ibsens egentliga
dramer, vi hafva gladt oss åt den originella poesi,
mot hvilken de alla sträfva, men som blott det sista
förmår gifva en i alla hufvud-drag tillfredsställande
form. Vi vända nu tillbaka till de tvenne monologiskt
lyriska dramerna. Hvarför finna vi ej i dessa verk
samma originalitet som i »Kongs-Emnerne»? Måste
man icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
