Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
En källa till deri nya norska diktarskolans flesta
ofullkomligheter är den, att vilja alltför mycket. En
viss bestämd konst-sträfvan tager fantasien i
beslag; man märker för mycket kraftansträngning och
afsigt. De verkligen stora konstnärerna och skalderna
hafva ingenting »velat», de hafva diktat, målat och
komponerat så, som Mozart komponerade, då han skref
Don Juan. Hos Ibsen gifver detta viljans öfvervälde
sig tillkänna i den roll, som reflexionen spelar hos
honom; ty reflexionen är det medium, genom hvilket
viljan hos honom inverkar på fantasien. Ofta i det
föregående har ordet »tanke» måst brukas för att
framhålla det poetiska hos Ibsen. Det talar icke till
fördel för en skald, när det ofta blir nödvändigt
att använda detta ord. Poesien tyckes beständigt
komma till honom såsom ett innehåll, som icke sjelft
medförer sin form, utan för hvilket en form först
måste väljas. Hans hufvudfigurer äro inkarnerade
begrepp; kännemärket på bristande inspiration i hans
verk är beständigt det, att figuren icke vill runda
sig till allsidig, lifs-lefvande natur, utan att man
ser den på en yta som en teckning utan kropp. Man
önskar sig ett stereoskop, för att rätt kunna se dessa
figurer. På denna inskränkning i Ibsens talang beror
hans böjelse för det abstrakta och symboliska. Den
är för det första orsak till de abstrakta figurerna
i hans dramer, hvilka blott äro mystiskt symboliska
hypostaseringar af en enstaka egenskap hos det
lefvande. Vidare medför denna begränsning af hans
anlag något visst torrt, schematiskt och magert
i det sätt, hvarpå han komponerar. Han undgår
icke lätt en viss död symmetri, och ibland är han
oförsigtig nog att sjelf reducera sina figurer till
begrepp, hvilket gör ett intryck, som om man såge
en dödsdans, i hvilken personerna plötsligen tappade
skinn och kött, så att blott de nakna benranglen stode
qvar. Se t. ex. första aktens slut i Brand! Slutligen
gifver den öfvervägande reflexionen Ibsens dialog
dess egendomligt slående, mäktiga, men sententiösa
karakter. Hos få skalder finner man så träffande
repliker, men ingen annan har heller som han skämt
sina arbeten med repliker, beräknade på åskå-darne;
i dessa märkes reflexionen rent af som en pest. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
