Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. (Efter "Dansk Maanedsskrift". Af Cand. Mag. G. Brandes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
till och med der Ibsen icke går tiil den ytterlighet
som i fogdens eller Einars repliker i »Brand»,
undgår han svårligen att låta de handlande uttala
alltför allmänna, på tusen fall passande satser,
der de måste tänkas uteslutande uppfyllda af hvad
som händer dem personligen i denna situation.
Lyckligtvis finnes dock på Ibsens diktarområde
fridlysta ställen, dit reflexionen icke når;
det lyckas honom ibland att gripa det menskliga
i så konkreta och lefvande figurer, att han
tillfredsställer enhvar, äfven den yttersta fordran
på verklighet och egendomligt lif. Det är isynnerhet
lians qvinnofigurer, som äro lyckade, hvarjemte
han skildrar pietetsförhållandet förträffligt,
och han har blott en gång i Brarids förhållande
till modren brutit det. Ett herrligt exempel på
framställningen af känslan i dess outransakliga djup,
dess Öfver allt förstånd upphöjda svärmeri finner
man i »Kongs-Emnerne» i slutet af första akten ,
då Hakon till gemål väljer Skules dotter, Margrethe,
som länge hemligt har älskat den nyvalde konungen. Men
ingen framställning af ett pietetsförhållande är dock
märkvärdigare än den i »Brand» af moderskärleken till
det döda barnet; alla dess för en man ogenomträngliga
mysterier, dess poesi, dess svärmeri intill vanvett
har Ibsen afslöjat med en sanning, hvilken griper
desto mera, som denna dikt genom sin anläggning i
öfrigt är så fattig på kärlek. Agnes’ sysslande med
den lilla döda gossens kläder eller ännu mera scenen,
då hon sätter ljuset vid fönstret, på det att dess
sken må falla öfver snön på grafven och gifva den
lille något af julens trefnad, är sjelf som en ljus
och skinande ruta, hvarifrån värme faller på diktens
snöiga mark, som ett klart tindrande öga, hvilket
upplyser ett blekt, kallt, allvarligt ansigte.- Dessa
qvinnofigurer båda godt för Ibsens framtid; men för
att han skall kunna hinna sitt mål, är det nödvändigt,
att han öf-vergifver det spår, i hvilket han råkat
in med »Kjserlighedens Komoedie» och »Brand». Det
är tyvärr intet tvifvel örn, att detta skall blifva
honom svårt; men han är en för stor ande att låta
sig bedåras af den lycka, »Brand» har gjort hos den
läsande allmänheten, och han är för mycket skald att
i längden kunna taga miste om hvad som är poesi eller
icke. __________ 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
