Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mattis: Dagsländor; Sylvia: Taflor ur Göteborgslifvet; Götha: Landtsoldaten; A. Krook: Taflor ur arbetarens lif; Sverre: En theoreticus i en praktisk tid. Af P. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
lighelen. Denna novell är x verkligt vacker, ehuru vi,
hvad slutbrefvet särskildt beträffar, ej kunna undgå
att tycka, det förf:innan i sitt bemödande att ej
blifva sentimental, vid den vemodiga upplösningen
nästan slagit öfver till att blifva alldaglig och
något matt. Men detta kan också gerna vara blott ett
subjektivt intryck.
Mattis säger på ett ställe, att »det skönas
perlkedja äfven ringlar sin länk genom torftighetens
boning». Det är denna länk ur torftighetens boning,
som Sylvia i sina »Teckningar ur det Göteborgska
förstaclslifvet» upptagit och fejat fri från
vidlådande damm och stoft, så att perlorna blifvit
oss synliga. Det vore öfverflödigt att utförligare
framhålla de särskilda för-tjensterna i dessa
teckningar efter det smickrande förord, hvarmed de
blifvit försedda af en August Blanche. Vi tillåta
oss blott att yttra den öfvertygelsen, att Sylvia
i jemförelse med Mattis i sina »taflor» säkerligen
uppnått större afrundning och helgjutenhet, då deremot
Mattis, som har att tygla en vildare fåle, ännu
stundom löper öfver målet och skönhetens mått. Deremot
ligger eri annan fara nära för en förf., som vändt
sig till Sylvias område, nemligen att fastna i det
triviala genom en alltför naturtrogeu af bildning af
en verklighet, som har föga poesi uti sig. Svårigheten
blir då att med oförvillad blick träffa det rätta
ibland en mängd drag och förhållanden, som lör det
oinvigda Ögat synas lika betydelselösa eller rent af
motbjudande. Sylvia har i allmänhet i detta afseende
lyckats förträffligt, såsom t. ex. i »Wendela», »Mor
och Dotter» samt »Sven Petter». Deremot tilltalas
vi föga genom bekantskapen med familjen »Dillberg» i
»Susanna». För det vackra slutet på denna berättelse
äro vi förf:innan all tack skyldige, hvaremot vi
icke kunna gilla, att förföraren och skurken Ebert
af förf:innan utsläppes ur dikten, utan att vi få
något kraftigt intryck af, att han ens drabbats af
ångrens och samvetsqvalens vedergällning. Sylvias
stil är liflig och dock alltid vårdad. Yäi synes den
oss föga originell, men den är sann och vill aldrig
glänsa på innehållets bekostnad.
Från dessa små lifliga, ungdomliga förstadsscenerier
är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
