Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsthistorisk Literatur: De bildande konsternas historia af C. G. Estlander. - Det skönas verld af L. Dietrichson. Häft. 1-2. - Arkitekturens historia af W. Lübke. Öfvers. Häft. 1. - Förteckning öfver oljefärgstaflor etc. i Nationalmuseum. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stilen i tidens arkitektur kallas perukstil. Vår
fråga gäller en småsak, nemligen just detta uttryck:
perukstil. Vi undra nemligen, om man ej med detta
uttryck menar något annat och mera än rococo. Äfven
Frankrike under det sjuttonde århundradet hade,
som bekant, sin byggnadsstil, högtidlig, pompös,
storartad, med sina höga mansardtak och sina
böljande ornamenter; äfven då »byggde arkitekten och
perukmakaren sina verk i samma grundform», men det
var den högresta, allvarliga, yfviga allongeperuken,
som då utgjorde förebilden, i motsats mot adertonde
århundradets stångpiskperuk, som var idealet för
rococo- eller, som tyskarne kalla den, Zopf-stilens
smått ätta former och snirklar. Vi tro derför, att
om man till svenska vill öfverflytta det begrepp,
sorn ligger i rococon eller ännu bättre i den tyska
»Zopf», så gör man måhända rättast att behålla
uttrycket perukstil för sextonhundratalets med all
sin pomp likväl ofta storartade former, medan deremot
stångpisk-stilen blifver det träffande uttrycket för
de onaturliga, oroliga och klemiga former, som under
18:de seklets midt från Frankrike öfversväramade
Europa.
Den märkvärdigaste afdelningen af förf:s
bok utgör dock utan gensägelse den sista, i
hvilken han skildrar den svenska konsten. Det
är första gången man finner dess öden tecknade
i ett utförligare sammanhang med begagnande af
källor, som dels hittills varit obekanta, dels
ännu icke begagnade, hvarvid författaren, och med
honom äfven läsaren, har utgifvarens, amanuensen
Eichhorns välkända, outtröttliga och osparda nit
att tacka för många faktiska upplysningar. Vid en
blick på det register öfver »Svenske konstnärer»
med sina mer än tvåhundratjugu namn, hvarmed boken
afslutns, skulle man nästan vara färdig att erfara
en viss känsla af stolthet, men sedan man genomläst
förf:s framställning, förvandlas denna känsla till
samma slags vemod, som man förnimmer vid åsynen af
den förkrympta vegetationen i en eljest storartad
fjelltrakt: man finner med nedslående sanningsenlighet
skiklradt, hvilken drifhusväxt konstens ädla planta
alltid varit i vårt land. Så mycket vackrare och
dyrbarare är då, efter vandringen genom de stora
kulturländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
