Print (PDF) - On this page / på denna sida - Svenskt Ordboksföretag: Ordbok öfver svenska språket af K. E. Kindblad. Häft. 1-2. Af N. L-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-- Det bör utan tvifvel anses såsom bevis på samvetsgrannhet,
att förf. upptager vissa subst. i bestämda formen: <spärr>adelsfaneregementet</spärr>, <spärr>aftonstjernan</spärr>, <spärr>andeverlden</spärr>, <spärr>anngången</spärr>
m. fl. och säger att obestämda formen är obruklig. Naturligtvis
har så skett, derför att förf. icke sett dem använda på
annat sätt. Men äfven om man icke har språkprof till hands,
torde det icke vara så farligt att tillerkänna dessa ord fullständig
böjning i sing., lika litet som att gifva singular åt <spärr>adelsprivilegier</spärr>,
</spärr>aflatspenningar</spärr> m. fl. Ganska riktigt har
också </spärr>almanackan</spärr>, så långt vi minnas tillbaka, haft att förtälja
om, huru planeten Venus vissa årstider är <spärr>aftonstjerna</spärr>,
andra <spärr>morgonstjerna</spärr>. Den obestämda formen kan således
icke undvaras. Första strofven i »Gudstjensten» af Böttiger
slutas som bekant: »ty <spärr>anngång</spärr> det ringde alltredan». Man får
vid så många andra tillfällen ostyrkta uppgifter, och det måste
så vara, att läsaren gerna kunnat äfven vid dessa nöja sig med
förf:s egen hemul. Huru vet förf. också, att <spärr>afgrundsbrädd</spärr>,
<spärr>dotter</spärr>, -<spärr>drake</spärr>, -<spärr>eld</spärr> och hundra andra hafva plural, då detta
icke bevisas af språkprof, eller att <spärr>afgrundsfurste</spärr>, -<spärr>hund</spärr>,
-<spärr>konst</spärr> m. fl. sakna sådan? -- En stor brist är det, att ordboken
så ofta lemnar i ovisshet om verbens böjning. Planen lofvar
att »angifva hufvudformerne af de oregelbundna verberna»,
och med sådana tyckes förf. mena de starka samt de svaga som
hafva vokalförändring (<spärr>afsälja</spärr>, <spärr>anbringa</spärr> o. d.). Man får
sålunda väl veta tema på <spärr>afhugga</spärr>, äfvensom på <spärr>afskilja</spärr>,
m. fl. dylika, men icke på </spärr>afhjelpa</spärr>, </spärr>afknipa</spärr>, <spärr>aflyfta</spärr>, <spärr>afrifva</spärr>,
<spärr>afröja</spärr> m. fl. Språkprofven gifva stundom ledning men
icke alltid. Bland exemplen på användningen utaf <spärr>aflyfta</spärr>
förekommer både <spärr>aflyftes</spärr> och <spärr>aflyftade</spärr>. Verben i båda språkprofven till <spärr>afknipa</spärr> stå i infinitiven. Att <spärr>afbetala</spärr> skulle
kunna i imperf. heta annat än <spärr>afbetalte</spärr>, eller att <spärr>afhjelpa</spärr>
har och bör hafva stark böjning, visar sig ingenstädes; och
likväl finnes ett adj. <spärr>afhulpen</spärr> upptaget, men utan ringaste
antydan om dess förhållande till <spärr>afhjelpa</spärr>. Formen <spärr>afröja</spärr>
föredrages för </spärr>afrödja</spärr>, hvilken står inom parentes »genast efter
hufvudverbet», och detta åter stämplar honom såsom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
