- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1868 /
30

(1868) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskt Ordboksföretag: Ordbok öfver svenska språket af K. E. Kindblad. Häft. 1-2. Af N. L-r.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Det bör utan tvifvel anses såsom bevis på samvetsgrannhet,
att förf. upptager vissa subst. i bestämda formen: adelsfaneregementet, aftonstjernan, andeverlden, anngången
m. fl. och säger att obestämda formen är obruklig. Naturligtvis
har så skett, derför att förf. icke sett dem använda på
annat sätt. Men äfven om man icke har språkprof till hands,
torde det icke vara så farligt att tillerkänna dessa ord fullständig
böjning i sing., lika litet som att gifva singular åt adelsprivilegier,
aflatspenningar m. fl. Ganska riktigt har
också almanackan, så långt vi minnas tillbaka, haft att förtälja
om, huru planeten Venus vissa årstider är aftonstjerna,
andra morgonstjerna. Den obestämda formen kan således
icke undvaras. Första strofven i »Gudstjensten» af Böttiger
slutas som bekant: »ty anngång det ringde alltredan». Man får
vid så många andra tillfällen ostyrkta uppgifter, och det måste
så vara, att läsaren gerna kunnat äfven vid dessa nöja sig med
förf:s egen hemul. Huru vet förf. också, att afgrundsbrädd,
dotter, -drake, -eld och hundra andra hafva plural, då detta
icke bevisas af språkprof, eller att afgrundsfurste, -hund,
-konst m. fl. sakna sådan? — En stor brist är det, att ordboken
så ofta lemnar i ovisshet om verbens böjning. Planen lofvar
att »angifva hufvudformerne af de oregelbundna verberna»,
och med sådana tyckes förf. mena de starka samt de svaga som
hafva vokalförändring (afsälja, anbringa o. d.). Man får
sålunda väl veta tema på afhugga, äfvensom på afskilja,
m. fl. dylika, men icke på afhjelpa, afknipa, aflyfta, afrifva,
afröja m. fl. Språkprofven gifva stundom ledning men
icke alltid. Bland exemplen på användningen utaf aflyfta
förekommer både aflyftes och aflyftade. Verben i båda språkprofven till afknipa stå i infinitiven. Att afbetala skulle
kunna i imperf. heta annat än afbetalte, eller att afhjelpa
har och bör hafva stark böjning, visar sig ingenstädes; och
likväl finnes ett adj. afhulpen upptaget, men utan ringaste
antydan om dess förhållande till afhjelpa. Formen afröja
föredrages för afrödja, hvilken står inom parentes »genast efter
hufvudverbet», och detta åter stämplar honom såsom en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid68/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free