Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman och historia: Ewald: Svenskerne paa Kronborg. - Carl Bernhard: Kristian den andre och hans tid. Öfvers. - Z. Topelius: Fältskärens berättelser. Del. V. Af -ll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
konstens namn predika på gatorna och torgen, enär
den, all sin krassa enfald oaktadt, ändock uttalas
af tusentals män och qvinaor med s. k. bildning;
men här behöfva vi knappt upptaga densamma till
belysning. Endast försåvidt en liknande uppfattning
såsom en rner än vanligt förvillande frestelse på den
historiska romanens område återkommer, skola vi söka
att bemöta densamma.
Enär så mycket talas om den historiska romanens
historiska värde, torde då löna mödan att uppkasta
den frågan: i hvad mön och på hvad sätt beror den
historiska romanens värde på det mått af historisk
sanning och kunskap den meddelar?
Hvad är romanens väsen och ändamål och hvad
historiens? Derom kan man ju lätteligen komma
öfverens, att romanen såsom en form af skön konst har
till ändamål att bereda njutning, historien åter såsom
vetenskap till ändamål att gifva vetande. Att nu dessa
båda menskliga bestämningar, vetande och njutning,
icke äro skilda såsom rena motsatser, att vetandet
kan skänka njutning och njutningen af något skönt
alltid tillika förutsätter ett vetande, det hindrar
oss likväl icke att skilja från hvarandra de begge
verksamhetssätt, genom hvilka menniskan tillegnar
sig skaldens och vetenskapsmannnens verk, eller de
medel, genom hvilka skalden och vetenskapsmannen
inverka på läsare eller åhörare. Den hos menniskan
befintliga skilnaden mellan känsla och förstånd
skall naturligen alltid gifva olika lagar för dem,
som närmast rikta sig på hvarderas tillfredställande,
om också den, som talar till förståndet, likasom i
andra hand väcker behag, och den, som talar till vår
känsla, såsom en förutsättning kräfver förståndets
verksamhet. Konstnären, som vill behaga oss, står
sålunda under de lagar, som betinga vår fantasies och
känslas verksamhet. Häfdatecknaren, som vill upplysa
oss, har att rätta sig efter de lagar, som betinga
vårt förstånds öfvertygande. Lefvande lif skall
konstnären gifva och låta oss förnimma en dallring
af de finaste strängarna i vårt inre vid beröringen
med hans skapelse. Visshet och klarhet skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
