Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman och historia: Ewald: Svenskerne paa Kronborg. - Carl Bernhard: Kristian den andre och hans tid. Öfvers. - Z. Topelius: Fältskärens berättelser. Del. V. Af -ll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
narens framställning. För deras skull är det han
utforskar händelserna, och endast för att ställa
händelserna på sin rätta plats i utvecklingen
fattar han intresse för dem. För mensklighetens och
samhällenas skull tager han individerna i ögon-sigte,
och endast under vilkor att de i mensklighetens
öden gjorde någon märkbar insats eller af dess lif
äro ett märkbart uttryck, tilltala de honom. Af
hela personligheten är det just detta, det yttre
af densamma, som han egentligen har att betrakta;
hvad den för öfrigt och i sig är kan på sin höjd
endast vara honom af vigt som en förklaring af det
förra. Men i alla händelser kan han aldrig gifva
fullständig teckning af personligt lif, kan han
aldrig, så att säga, gripa personligheten inifrån för
att låta handlingarna derur utveckla sig för våra
ögon, ty han är bunden vid detta yttre, som kallas
ord och handlingar, och af de tusen möjligheter,
som der bakom kunna ligga fördolda, har han endast
den mer eller mindre säkra gissningens utväg för att
träffa den rätta.
Alltså historieskrifvaren och konstnären, som begge
för oss framställa händelser och personligheter,
hafva olika ändamål för sin verksamhet, olika
innehåll i sina verk, olika slags lif att bjuda oss
till kännedom. Men dertill gå de ju ock begge på helt
olika sätt tillväga. »Historien säger oss hvad som
händt», yttrar sig den gamle Aristoteles, »konsten af
hvad beskaffenhet det är, som händt.» Och häri ligger
bland annat, efter hans egen förklaring, den vigtiga
skilnaden dem emellan uttryckt, att häfden spörjer
efter och vittnar om det, som i hvarje fall har händt,
konsten söker och finner det, som under en gifven
förutsättning i hvarje fall bör och måste hända. Och
den gifna förutsättningen är för honom den utkastade
planen till konstverket, till karaktererna. Häfden
rullar upp för oss taflor, som med största trohet äro
aftryckta på den förflutna verklighetens typer, hvilka
ordnades och lades ut af vår Herre; konstnären har
heller inga andra typer att tillgå, men han tager dem
i sin hand, omskakar dem, förenar dem och gör deraf
en verld sådan, att hvar och en vid första ögonkastet
igenkänner den förra verklighetens allmänna drag. Men
då det individuella i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
