Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antika versformer i modern poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
git den. Det senare är, hvad den sapphiska versen
beträffar, fallet i ett hänseende, som tyckes
hafva undgått insändaren, nemligen i afseende på
cesurerna. Denna versform har nemligen Plåten alldeles
icke bildat efter Horatius, hos hvilken cesuren, som
bekant, infaller med deri femte stafvelsen, hvarigenom
versen blir tvådelad, utan han har i bildningen af sin
vers gått till källan, till Sappho sjelf, och efter
hennes mönster, utan att utesluta denna tvådelade
vers, iakttagit såsom hufvudrytm en indelning, som
gör versen i stället tredelad. Exempel äro jemte
Sapphos få återstående sånger ej mindre än 12 af
Plåtens egna oden, hvarvid jemförelsen med Horatius
nästan kunde föra till den slutsatsen, att Horatii
sapphiska vers förhåller sig till den grekiska ungefär
som den moderna alexandrinen med sin tudel-ning till
den gamla trimetern med sina tredubbla dijaraber. Men
i ett annat afseende liknar åter Plåten fullkomligt
Horatius och är liksom han strängare än sjelfva
de grekiska förebilderna, Sappho och Alcreus. Det
består i den oryggliga säkerhet, med hvilken han i
den sapphiska versformen gör den f j er d e stafvelsen
i de tre första raderna och i den alkaiska den femte
stafvelsen likaledes i de tre första raderna utan ett
enda undantag lång d. v. s. låter den representeras
af ett ord, som har tonvigt. Häri ligger just
hemligheten i hans behandling af dessa antika former,
utmärkande sig för en plastik och en kraft i tonen,
som icke i lika mått återfinnes hos någon af hans
föregångare på detta område, såsom Klopstock,
Voss, Hölty, Mathissen m. fl. Härtill kunna vi
äfven lägga den askle-piadeiska versformen, af hr
v. Kraemer använd i »Källan vid Svangstrandsvejen»:
der bjuder Horatii schema oundvikligen tre långa
eller tonvigtsfulla stafvelser i början af alla
fyra raderna, af Plåten utförd t i ode XVIII med
Öfverlägset mästerskap, af hr v. K. i sju eller
åtta rader, hvilka af insändaren möjligen betraktas
såsom »knaggliga». Likaledes torde det vara ett
missförstånd att låta den asklepiadeiska versen, såsom
i det nämnda stycket »Källan vid Svangstrandsvejen»
och det derpå följande »Spanien», slutas nästan på"
idel korta eller tonlösa stafvelser. Sjelfva Horatius
iakttager dock häri en välgörande vexling, och det
moderna örat fordrar ovilkorligen tyngd i slutet,
hvilket äfven Plåten i den nämnda sången iakttagit.
Anmälarens anmärkning åsyftade således icke
uppfattningen af de antika versformerna, af Horatii
mått, ty Horatius är i det fallet alls icke svår att
fatta, och häris schemata äro så enkla och stränga,
att rytmen i dem är outplånligt fästad äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
