Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny svensk dramatik: Wasa-arfvet. Historiskt skådespel af F. Hedberg. - Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett af F. Hedberg. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
jemnbredd härmed gar äfven karaktersutvecklingen:
Johans finkänslighet och öfverretade ärelystnad
når sin höjd på samma gång som Karls trotsiga tro
på sin makt, och efter den häftiga sammanträffen i
tredje aktens slutscen brytas begge småningom ned
och få lugn och jemnvigt igen samt mötas försonade
och renade i och genom den ömsesidiga afsägelsens
pröf-vande och stärkande elddop, hvarvid till sist
åskådarens tillfredsställelse blir fullständig,
då han finner, att den, som vinner den slutliga
segern, är icke fosterlandets ensidige hjelpare
och räddningsman ur nöden, utan det gamla, kära
fosterlandet sjelft, som dock är den osynliga person,
hvilken hela denna brottning gällde, och som står
öfver allt, både konungar och kronor. Vore blott,
såsom redan anmärkts, kontrasten mellan karaktererna
mera följdriktigt framhållen och balarisen sålunda
större, så hade äfven kollisionen blifvit än mäktigare
och mera dramatisk. Att den närmar sig det tragiska,
inses med lätthet, och utan att sluta med död och
undergång kunde väl kollision och framställning ha
blifvit äkta tragiska, med förbehåll af karakterernas
strängare hållning, lika väl som t. ex. kollisionen
mellan Tasso och Antonio i Göthes berömda dramatiska
dikt så anses.
Af de öfriga personerna i dramat äro de flesta
rätt lyckadt skizzerade bipersoner i den tafla,
der hufvndrollen spelas, ehuru i osynlig måtto, af
fäderneslandet sjelft, det vill säga på visst sätt af
åskådaren och hans egen känsla, så vidt den sättes i
verksam rörelse af skalden. Äfven dessa bipersoner
bilda väl afvägda kontraster och äro ställda i
motsats mot hvarandra, äfven i sin mön belysande
hufvudpersonernas olika art och lynne. Så står den
ränkfulle rikskanslerer! Svante Bjelke gent emot
den ärlige och trohjertade gamle riksamiralen Axel
E-yning, båda tecknade med mycken förmåga, om man
äfven mot den förre kunde med skäl anmärka, att han
nog mycket liknar det vanliga abstrakta mönstret af
en ränkrnakare på scenen, hvaremot den senare är en
i raska drag tecknad, fullt lefvande och individuell
personlighet. Likaså bilda Erik Göranson och den unge
Sten Baner, kung Karls och hertig Johans hvarandra
så himmels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
