Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny svensk dramatik: Wasa-arfvet. Historiskt skådespel af F. Hedberg. - Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett af F. Hedberg. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidt olika och derför typiskt karakteriserande tjenare
och förtrogne, en särdeles verksam motsats, hvars
intresse ökas deri-genom, att begge äro, oafsedt några
öfverdrifter, väl tänkte och tecknade. Sknlle man än
kunna tycka, att Erik Göranson i likhet med Svante
Bjelke är en något schematiskt framställd ränksmidare
och hoflisrnare, sä vinner han dock mera konkret lif
och egendomlighet än denne genom sin ställning såsom
en phbej, en ofrälse, en »novus hoino», som blott
törstar efter makt för att bli värre aristokrat
än någon annan. För öfrigt är det ingen lätt sak
att teckna en sådan halft skurkaktig ränksrnidare;
just derför att han uteslutande är en förståndets, en
klokhetens man, vill bilden gerna bli en abstraktion
och äfven lätt sjunka ned till trivialitet. Det enda,
som kan rädda en sådan, är att gifva honom snille,
öfverlägsen intelligens, annars blir han lätt vidrig,
och det är ej utan, att detta stundom är fallet med
Erik Göranson. Så mycket älskligare är deremot Sten
Baner, den unge friske och liflige adelsjunkern,
som älskar sin hertig med en rörande lidelse, och som
äfven på ett vackert sätt visar det i tredje aktens
slutscen, då Johan vädjar till de närvarande, om ingen
vill följa honom, och den ende, som vågar svara på
uppropet, är den unge vapensvennen, en frimodighet,
som utgör ett af de finaste och vackraste dragen
i dramat.
Äfven de båda qvinnorna kunna sägas bilda en
motsättning mot hvarandra, - den något hvassa och
tvärsäkra, men för Karl såsom sidostycke utmärkt
passande drottning Kristina och den fint qvinliga
Maria, Gustaf Adolfs syster; af dessa är dock
drottningen helt flyktigt tecknad och ingriper ej
synnerligen i handlingen, hvaremot Maria utgör en
högst älsklig, fri skapelse af författaren, sorn i
hennes person med några få drag tecknat en fin och
intagande flick-kontur, hvilken å scenen fylldes på
ett tjusande sätt af sin unga representant. Äfven
hon har en fint funnen och vackert tänkt samt derför
ypperligt verkande replik liksom den unge Sten Baner,
då hon, i tredje aktens tredje scen med hertig Johan,
af denne öfverfalles med hans nästan hårda tillin
alen för hennes förmenta deltagande i det uppdiktade
bedrägeriet mot hertigen och; oaktadt de pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
