Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Idun, utg. af C. J. Backman. - Bondeliv af A. Nielsen. Öfvers. - Fideikommissariens frieri af förf. till "Anteckningar ur min dagbok". - Magdeburgs hämnare af Bias. Af P. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
fördenskull förneka, att äfven han har sina svagheter,
torde vara lika orätt mot honom sjelf som skadligt
för hans samtida. Sålunda märker man snart, huru
fjettrad hans blick är just genom hans egenskap att
vara son af en stor handelsstat och än mer af en
stor handelsstad. Det är den genuine Londonerbon,
som öfverallt sticker fram. Mest påtagligt torde
detta märkas på hans styrka att måla menniskor,
som äro fjettrade af gamla vanor eller ovanor,
hvilket tyckes hafva blifvit honom en så kär sak,
att natursanningen stundom nog mycket får sitta
emellan. Såväl hans landtbor som hans utländingar
och ej så sällan hans äldre fruntimmer röra sig
derför med den rnaschinmessiga regelbundenhet,
som ej ens i England torde finnas utvecklad till
en sådan grad annat än bland Londons gamla byråmän
och kontorister. Dertill kommer, att hans stil,
hans, om vi så få säga, penselföring utbildat sig
till ett ensidigt maner, hvilket i början besticker
läsaren, men i längden måste trötta honom. Just i
teckningen af en bland hufvudpersonerna i den nu
föreliggande julberättelsen, mr Walter Wilding,
tyckes Dickens hafva nått spetsen af detta maner,
hvadan mr Wilding också med sitt ständiga; »Jag vet
inte hur det förekommer er, men mig förekommer det
så», gör ett mycket pinligt intryck. Att berättelsen
för öfrigt uppbäres af de älskvärdaste skildringar
och den varmaste poesi behöfver ej sägas. -
Anton Nielsens teckningar ur det danska folklifvet
hafva på sista tiden allt mer blifvit spridda och
omtyckta. De förtjena också detta i flere hänseenden,
synnerligast om de kunde spridas ibland sjelfva
folket hos oss. Det är påtagligt, att Nielsen eger
åtskilligt af just det, som vår Pehr Thomasson saknar,
nemligen en stor förmåga att konstnärligt gruppera
och afrunda sitt ämne, hvarjemte han mellan de skilda
stånden och samhällsklasserna intager en med rättvisa
mot båda sidorna försonande ställning. I åtskilliga
andra hänseenden åter är han föga mönstervärd. Sålunda
faller han ofta betydligt utur den episka stilen genom
sina vattniga reflexioner öfver sitt författarskap
och genom sitt ständiga pjoller med läsaren. Det är
med ett ord hos honom något allt för »stfdeligt og
bladeligt», för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
