Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk literatur: Niklas Tengberg: Några anmärkningar om Frihetstiden. Af. C. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Överansträngning kunde hållas uppe. Och huru mycket
reduktionen än ökade konungamaktens styrka, bidrog
deri att försvaga sjelfva väldet derigeriom,
att den krossade adeln, med hvars hjelp dessa
eröfringar vunnits, och af hvars intresse i de stora
förläningarna provinsernas bibehållande i ej ringa
grad berodde. Men äfven med erkännande af denna
väldets inre svaghet tro vi, att författaren går
för långt då han säger, att »vid det stora nordiska
krigets utbrott hängde de transbaltiska besittningarna
icke fastare vid Sverige, än före stormen den mogna
frukten vid trädet». Visserligen led den livländska
adeln djupt af reduktionen, men månne ej å andra sidan
dessa provinser tacksamt kände, hvad Sverige gjort för
deras andliga och materiella odling och väl visste,
hvad de hade att vänta af sina gamla fiender och
förtryckare, Ryssland och Polen?
För Carl XILs envisa krigslystnad finner författaren
ett försvar dels deri, att han sökte uppbjuda
alla sina krafter för att en gång för alla befästa
Sveriges ställning, dels deri, att det för Sverige
varit bättre att falla i en glänsande ärofull kamp, än
att långsamt sjunka ned från sin ställning. Vi undra,
om försvarsgrunderna äro sä alldeles gifna. Var Carl
XILs mål i de stora krigen verkligen det att befästa
Sveriges ställning, så handlade han i strid deremot,
ty han nedref ju sjelf den byggnad han ville stödja,
och vid stridens slut var det rike i grund brutet,
hvars ställning häri velat blott betrygga. Och detta
förer till den naturliga slutsatsen, att Carl XII icke
så mycket i Sveriges sak såg sin, som ej mera i sin
ära och sitt intresse såg Sveriges, en förblandning,
som mindre förvånar hos en enväldig konung och hos
en Carl XII, hvilken fordrade lika mycket af sig
sjelf som af andra, men som i alla fall till stor del
gjorde vår olycka. Vi hänvisa till en häfdatecknares
stränga men sanna omdöme: »det är exempellöst att en
konung låtit sin fiende eröfra den ena fästningen,
den ena provinsen efter den andra, under det han
sjelf fjerran deri från jagat efter en annans krona
eller fördjupat sig i ränkorna vid ett annat hof». *)
*) Malmström. I. s. 183.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
