Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer: Sjelfbiografiska anteckningar m. m. utgifna af Ch. B-r. Af T. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stillhet samla sig och begrunda, derför var vistelsen
på landet henne så kär. Gerna skulle man vilja veta
ännu mer om den första gryningen af hennes skapande
förmåga, den tid då hon, ännu oviss, om hon var
utkorad till en konstens prestinna, målade sin själs
bilder i lycklig undangömd enslighet.
Den häftiga, äregiriga flickan öfvervinner slutligen
sig sjelf, hon blir tålig och mild. Men hon bryter
med denna falska resignation, som fegt uppgifver alla
ideella fordringar på lifvet och ofta får det vackra
namnet tålamod, ehuru det snarare är fullkomlig
brist på allt mod. Detta slags lugn är blott ett
bårtäcke öfver lifvets högre förhoppningar, som,
qväfda och skendöda, dömmas att lefvande begrafvas,
på det att allt må gå sin jemna gång. Detta slags
andliga sjelfmord förekommer oftare än man tror,
men Fredrika Bremer hyste fasa derför och har kanske
räddat en och annan derifrån.
Hur mången qvinna, som lefver ett tomt, intet gagnande
lif, känner ej igen sin egen själs fordringar,
då hon läser, huru Fredrika Bremers hög att blifva
sjuksköterska vaknade, medan hon fördes omkring på
Stockholms baler och soupéer? Ofta får man uppgifva
en sådan, för fantasien eller för begäret att
offra sig lockande föreställning, och bida en högre
vink. Hennes bön att få glädja och gagna blef dock
hord. Hon blef en »Soeur de Charité», när hon fick
pennan i handen. Hon läkte då sjuka, törstande sinnen,
gladde de friska och öppnade stora, nya utsigter för
de instängda och trångbodda. I månget skumt, qvaft hem
hafva hennes tankar inträngt som ett lifvande vårljus,
en frisk vindfläkt. De hafva som engeln i Bethesda
rört vattnet i det hvardagligas stillastående damm,
så att vanans igengrodda gröna hölje remnat och det
blifvit klart, att himlen kan spegla sig äfven i
det lilla.
Med kärlek och deltagande följa vi sålunda Fredrika
Bremer till hennes sista dag på det gamla Årsta,
till hennes sista stund på jorden. Må det vara oss
tillåtet att hembära vår tacksägelse till den syster,
hvars hand för oss tecknat hennes lif.
Med ökadt intresse börjar man Fredrika Bremers
sjelfbiografi. Men - den är så kort; man finner ej
allt, hvad man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
