Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur: Grefve de Camors. Roman af Octave Feuillet. Öfvers. af C. J. Backman. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
logiska öfvergångar kunna i utvecklingen iakttagas;
allt går naturligt och följdriktigt: »causaliteten
genom frihet» har sällan med sådan klarhet afslöjat
sig.
Tvenne qvinnor dela bär vår uppmärksamhet. Den första
är M ad. de Campvallon, den andre Marie de Camors,
född de Técle. Madame de Campvallon drager småningom
till sig den man, som en gång försmått henne; en
sällsam förening af hämndlust och kärlek röjer sig
i hennes ord och handlingar, till dess slutligen
denna tvåfald af intressen upplöser sig i en passion,
djerf och storartad som hon sjelf. Hon, som en gång
tänkt: »får jag ej älska, så skall jag glänsa»,
har nu hunnit det målet; men hennes tankar ledas
nu öfver i en annan riktning, och deras uttryck
vore kanske nu rättare: »fick jag ej älska rent,
så skall jag älska och älskas med en kärlek, hvars
brottslighet skall uppvägas af dess storhet, af dess
berusning, af dess styrka». Men glansen vilja de
dock ingendera förlora, och det är tvifvelaktigt,
om de i den första perioden af deras förbindelse
skulle velat lefva i en öken eller ens försaka
verldslifvet för en aflägsen vrå på landet. Det är
för denna qvinna, som Camors fullkomligt öf-vergifver
den enda maxim han hittills i någon mön räddat:
det chimeriska hedersbegreppet. Samme man, som en
gång kufvats af den rena Elise de Técle, kufvas nu
lätt af den onda engeln, och om man jemför Camors
och markisinnan, skall man lätt finna, att hon är
honom vida öfverlägsen i storhet. Hon eger styrka,
då han är svag. Hon förmår honom till infamien af
ett giftermål med en person, hvilken han på förhand
vet sig skola bedraga. Hon förlorar aldrig besinning
och själsnärvaro midt i lidelsens svall; hon lockar
honom med sin demoniska skönhet, och hon hviskar
slutligen de hemskaste råd i hans öra. Det är ett
fel af Feuillet att ej hafva hållit bokens hjelte,
som dock skall vara en storhet, i jernnhöjd med Madame
de Campvallon ; han förbleknar vid hennes sida, och
detta är dock uppenbarligen ej författarens mening. Vi
fordra ej, att han skall framställas såsom fullt ut
lika odeladt passionerad som hon: qvinnan har den
tvetydiga företrädesrätten framför mannen att mera
helt kunna uppgå i käuslan eller i passionen. Men på
något sätt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
