- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1868 /
347

(1868) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det svenska bibelöfversättningsarbetet. V - X. Af Artur Hazelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

347

verb med kännebokstafven "d" (exempelvis »glädja»,
»stödja») utgår "j" utom framför "a" och "o". Oriktigt
är ock »skilj-des» Luk. 1: 38; på andra ställen
förekomma de rätta formerna »skilde» Luk. 22: 41;
»skildes» Ap. 13: 13.

I fråga om verbens personaländelser må vi ock göra
ett par erinringar.

Den första anmärkningen träffar ändeisen "e" i l
pers. plur. af presens indikativ. Kommissionen har i
sin öfversättning qvarhållit den gamla tolkningens »vi
hafve», »vi sk o l e», »vi tal e», »vi vittne», »vi
are» o. s. v. Såsom man vet, var den äldre ändeisen
här "om" (tidigare "um"), hvilken är den herskande
ännu i goda handskrifter ifrån 1500-talets början. "I
andra åter", säger Eydqvist, "der språket mera
vårdslösats, kan man, redan något förut, emellanåt
skönja det Danska e, hvilket i Gustaf Ls Bibel är
ungefär jemnvägande med om. Denna strid om väldet, de
olika formerna emellan, var inom Bibel-språket icke
ens i Carl XILs Bibel utkämpad. På det verldsliga
området var likväl, den tiden, utgången icke oviss:
den yngre ändeisen e segrade for tillfället." Det
gamla "om" i l pers. plur. af presens indikativ är
nu i skriftspråket alldeles gifvet till spillo, och,
hvad talspråket angår, höres det endast i ett och
annat landskapsmål. I dess ställe har "a" allt mera
gjort sig gällande och detta på bekostnad af "e",
som "uti l pl. af pres. indik., i sjelfva verket
är en för den äkta Svenskan främmande vokal, under
öfvergångstiden upptagen egentligen blott i skrift,
och i passivet oanvändbar för indik." * Äfven formen
"are", i stället för "äro", är till sitt ursprung
dansk med lika litet stöd i den gamla som i den
nya svenskan.

Vår andra erinran gäller ändeisen "er" i 2
pers. plur. af imperativet, hvilken framträder nästan
på hvarje blad af våra

* Rydqvist: Svenska Språkets Lagar. B. I.
Stockholm 1850. Sid. 313-315.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:32 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid68/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free