Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estetisk literatur: Grunddragen till svenska vitterhetens historia. V. Af B. E. Malmström. - Tal och estetiska afhandlingar af B. E. Malmström. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
erkände såsom den högsta och värdigaste
för den estetiske domaren.
Skulle vi i konsequens med den princip, som den ädle
bortgångne sjelf uppställt, och i enlighet med hvad
vi förr yttrat, ännu en gång sammanfatta, huru vi
får vår del tro förhållandet mellan part och domare
böra gestalta sig, så ville vi säga, att fosforismens
förtjenst och- framsteg bestod i dess återvändande
till natur och folklif samt dess återinsättande af
fantasien i hennes rätt i förhållande till det sköna;
men dess af Malmström påpekade hufvudfel bestod deri,
att den uppställde för sig ett förgånget historiskt
mönster såsom ideal i det absoluta idealets ställe,
d. v. s. begick samma fel som den gamla skolan, då hon
slarvade under antiken och fransmännens tolkning af
den. I motsats mot denna den producerande skaldens
ståndpunkt står den literära doinaremakten, dels
såsom en underrätt, den dagliga kritiken, hvilken helt
naturligt dömer absolut ined lagens hela stränghet,
eftersom den sjelf är midt inne i det pågående
historiska lifvet och derför har mindre lätt att
göra för sig klara de historiska förutsättningarna,
dels som en öfverrätt, literaturhistoriens dom,
hvilken, sedan deri pröfvat den lägre instansens
utslag, har skyldighet att redogöra för den
historiska ställningen och taga i betraktande alla de
förmildrande omständigheter, hvilka som faktorer ingå
i det till bedömande framställda resultatet. Har i
förevarande fall parten felat i uppställande af ett
historiskt ideal som mönster, så har domaren å sin
sida i förföljandet af denna ensidighet fallit in i
en annan, nemligen att för strängt fasthålla sin rätt
att se detta fel liksom »sub specie reternitatis»: han
har tillämpat rättvisans lag, det är sannt, men icke
försonlighetens evangelium. Men detta har han gjort,
icke af brist på försonlig ande och kärleksfullhet,
utan af brist på sinnesro och inre harmoni, - en
brist, som vid föreläsningarna var så långt ifrån
att aflägsna åhörarnes sympati, att dessa snarare
just derigenom kände sig personligen närmare berörde
af den mäktige, men lidande andens vingslag, men som
i de tryckta »Grunddragen till svenska vitterhetens
historia» måste på ett stim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
