Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihetstidens Historia. A. Fryxell: Berättelser ur Svenska Historien. Del 37 och 38. Konung Fredriks Regering, 1743-1751. F. A. von Fersens Historiska Skrifter. Del. II. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHETSTIDENS HISTORIA.
21
sens papper. Handlingen var daterad d. 21 Augusti samt
utfärdad i rådets och ständernas namn; den upplästes
för konungen (drottningen var icke närvarande och
fick aldrig just veta något af innehållet) i rådets
och talmannens närvaro på Ulriksdal d. 23 Augusti,
förseglades med de 4 sistnämdes och konungens *)
signe-ter samt deponerades derefter hos rådet. Dess
hufvudinnehåll var, att, som konungen öfverträdt sin
ed och försäkran, vore också ständerna egentligen
lösta från sin förbindelse. Men de hade för denna
gången nöjt sig med lindrigare utvägar och derjemte
icke velat förfara med drottningen, såsom Guds
och verldslig lag gåfve dem rätt till. Skulle dock
konungen i sitt uppsåt fortfara, så ansågo de sig
lösta från sin trohetsed och tvungne att skilja sig
vid honom. Fersens skildring af sin audiens d. 22,
då han skulle förmå konungen att följande dagen
mottaga de deputerade och af-höra Biksakten, är
synnerligen intressant genom hans diplomatiska fint
att, då konungen blott satte ett passivt motstånd
mot alla försök, reta drottningen till ett utbrott
och sedan deraf begagna sig för att framtvinga ett
bifall. Sjelf uppgifver hon tvärtom, att hon aldrig
sett Fersen så besvärad och att hou afslutat samtalet
med en den bittraste sarkasm, hvarpå han helt snöpligt
fick af-träda. Något får man väl afpruta hos begge,
men icke kan man tveka att sätta Fersens uppgift
framför hennes, ehuru de tårar, hon enligt hans utsago
fällde, säkerligen mera voro den ursinniga harmens,
än den verkliga bedröfvelsens. Hennes trotsiga natur
visar sig bäst i hennes egen förklaring, att, om det
berott på henne, skulle hon aldrig skrifvit under.
Något före denna högtidliga varning till konungen
hade man låtit drottningen undergå den sista och
svåraste förödmjukelsen. Man kunde icke och vågade väl
knappast mot henne inleda en statsprocess, men icke
heller kunde man begrafva saken i glömska. Visserligen
var Lovisa Ulrika en qvinna och konungens maka, men
hon hade dock varit den egentliga själen i planerna
till den bestående ordningens omstörtande, hon bar
deri förnämsta skulden för allt det blod som flutit,
allt det hat, som derur uppväxt. Och hon skulle dock
komma från saken ostraffad? Det hvarken ville eller
kunde Hattarna tillåta, och derföre lade de nu till
de necler-
*) Fersen tillägger »riksens råd»; vi hafva följt
Höpkens protokoll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
