Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Karl XII och enväldet. Karl den tolfte. En minnesbild af Bernh. v. Beskow. Förra afdelningen. Friherre Georg Henrik v. Görtz, Statsman och Statsoffer. Tecknad af Bernh. v. Beskow (i Sv. Akademiens Handl. 43:dje delen). Berättelser ur Svenska Historien af Anders Fryxell. 21:sta delen, 2:dra uppl. Af Carl Gustaf Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM KARL XII OCH ENVÄLDET. 71
jande nödvändigheten att ändra konungens förut af
ständerna erkända testamente. Kriget på kontinenten
brann ännu, men det hade hittills lyckats Karl
XI att undvika inblandning deri, och man hade
nu bättre hopp, om också icke visshet, att kunna
bibehålla freden. Konungen begärde också nu ingen
bevillning - icke ens till bekostande af drottningens
begrafning. Under sådana förhållanden är det ej
underligt, att förtroendet till Karl XLs sparsamhet
och fredskärlek var oinskränkt. Ständerna åtogo sig
derföre, »ifall att Gud skulle hemsöka fäderneslandet
med krig», samma förbindelser i afseende på bevillning
och lån, som 1689. Det är detta, som man ansett för
ett bortskänkande af sjelfbeskatt-riingsrätten. Vi
kunna ej anse det för annat än ett förtroende-votum
för Karl XI och för ett visst krig, icke för konungar
i allmänhet och krig i allmänhet. Detta tyckes bevisas
dels af sammanhanget med föregående riksdagsbeslut,
dels deraf, att vid riksdagen 1697, då det europeiska
kriget var slutadt och en ny konung bestigit thronen,
ingen sådan förbindelse af ständerna åtogs. Att
Karl XI icke gjorde anspråk på beskattningsrätt,
tyckes - ehuru icke obestridligt - framgå af orden
i deri sekreta propositionen den 4 Nov. 1693, att
K. M. ville för denna gång hafva ständerna förskonta
för koritribution, »förmodande, att de skulle vara
så mycket villigare vid påfordrande fall att gripa
K. Maj:t under armarna, då de derom blifva af K. Maj:t
anmodade». Sannt är, att förslaget till konungabalk af
år 1696 bland konungens rättigheter äfven räknar den,
att »nödiga pålagor dess underså-tare vid hvarjehanda
påfordrande fall pålägga»; men detta förslag blef
aldrig lag, ej heller denna i fråga satta rättighet
af Karl XI utöfvad. Äfven Karl XII tyckes i början
af sin regering hafva erkänt ständernas åtagande vid
riksdag vara grunden för pålagors utgörande, såsom man
kan döma af resolutionen på allmogens besvär 1697 S
XI, då han genom uttydning af ständernas bevillning
söker försvara, att en pålaga fortfor att uppbäras
utöfver den tid, som ständerna hade medgifvit. Men
sedermera har Karl XII utan ständernas hörande
år efter år utskrifvit kontributioner, af egen
maktfullkomlighet förändrat hela skatteväsendet
och betett sig såsom hade han varit herre öfver
all enskild egendom. Skulle man också tolka 1693 års
riksdagsbeslut i vidsträcktare mening, än vi gjort, så
bör dock märkas, att det åtminstone icke kunde tilläm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
