Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk folkkunskap. Hallands Fornminnesförenings Årsskrift för 1868. Hofberg, Nerikes gamla Minnen. Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi. 2 delar. Brunius, Försök till förklaringar öfver Hällristningar, med femton planscher. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man måste hysa aktning för den trohet han visar
de fakta, han anser sig hafva funnit, äfven om
han dervid måste i någon mon afvika från hvad han
förut yttrat. »Jättarne eller Goterne kände guld,
silfver och brons, ehuru deras vapen i allmänhet
voro af sten», heter det i första delen. Men år 1868
hafva sägnernas vitsord föranledt den förändringen,
att »jättetiden» anses i allmänhet sammanfalla med
stenåldern. Häremot tala, såsom nyss nämndes, benen
i grafvarna, hvilka icke alls äro jättars ben, och
med detta öfverensstämmer icke författarens ovilja
att helt och hållet förvisa bronsen. Gånggrifterna
höra dock till ett folk, som efter allt hvad man
vet, lefvat i den djupaste okunnighet om alla
metaller. Fynden vittna för öfrigt om en stenens
ålder och en bronsens ålder. Det finnes visserligen
fynd, i hvilka föremål af sten och brons äro blandade
med hvarandra, men dessa fynd äro dock icke sådana,
att man kan tala om en hel period, under hvilken det
stenbrukande folket någon gång använde bronsen.
Man kan, på grund af författarens framställning,
icke undgå att göra den frågan: hvem tillhörde den
rena bronsåldern? Af andra delen synes, som om han
ville tillerkänna denna åt senare gotiska invandrare,
hvarmed han synes mena några af de folk, som blefvo
vårt lands eller i allmänhet nordens slutliga
inbyggare. Sådana äro dock fynden, att om någon
af vårt folks stammar tillhörde vid sin invandring
bronsåldern, andra åter jernåldern, måste man på det
bestämdaste förneka all närmare slägtskap emellan dem,
och det blir dock svårligen rätt.
För öfrigt synes oss grundvalen för författarens
byggnad vara något vacklande äfven i andra afseenden,
oberoende af fornsakernas vittnesbörd. Sägnen är
ingalunda så konseqvent i att skilja mellan troll och
jättar, som hr Hyltén-Cavallius är det. Om våra dagars
sägner äro något sväfvande, kan detta visserligen bero
på senare försämring; men vi finna samma förvexling
mycket tidigare, t. ex. i de isländska medeltidssagor,
som upptagits i de s. k. Fornåldersagorna. Der
begagnas uttrycken jätte och troll om hvarandra.
Denna osäkerhet i sägnen ingifver oss mycken misstro
mot densamma. Hr Hyltén-Cavallius är öfvertygad, att
urbilderna till sägnens troll, t. ex., äro verkliga
menniskor, ty dem tilläggas egenskaper, som tillkomma
ett folk. De böra betraktas »såsom halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
